dagen innan nästa år
Mina barn behandlas just nu som kungar på dagis, eftersom det bara är typ de två + två fröknar som är där idag.
Det är i alla fall det jag intalar mig själv för att stilla mitt dåliga samvete över att de behöver vara där idag, när uppenbarligen alla andra ungar får vara hemma med sina föräldrar så här dagen innan nyårsafton.
...men jag förstår inte hur de gör. Behöver de inte jobba? Eller har alla andra såna där bra:iga jobb som har stängt över hela julen men där personalen ändå får betalt? Eller har de snikat och överlevt på typ inga föräldradagar alls när barnen var små så att de kan ta ut alla dagar vid såna här tillfällen istället?
Please tell me, för jag fattar inte.
Så: tills jag får reda på svaret intalar jag mig att barnen lever lyx och flärd på dagis och har det hur bra som helst medans jag sliter på jobbet.
Jobba var det ja... Tjipp och hej!!
Det är i alla fall det jag intalar mig själv för att stilla mitt dåliga samvete över att de behöver vara där idag, när uppenbarligen alla andra ungar får vara hemma med sina föräldrar så här dagen innan nyårsafton.
...men jag förstår inte hur de gör. Behöver de inte jobba? Eller har alla andra såna där bra:iga jobb som har stängt över hela julen men där personalen ändå får betalt? Eller har de snikat och överlevt på typ inga föräldradagar alls när barnen var små så att de kan ta ut alla dagar vid såna här tillfällen istället?
Please tell me, för jag fattar inte.
Så: tills jag får reda på svaret intalar jag mig att barnen lever lyx och flärd på dagis och har det hur bra som helst medans jag sliter på jobbet.
Jobba var det ja... Tjipp och hej!!
Ålderskarusell
Dag 6 i huset och jag har kunnat konstatera att det är fan inte glammigt att värma upp ett hus med vedeldning. En liiiiten, liten lucka i ett liiiitet, litet hål där man ska peta in halvstora stockar utan att nudda kanterna på hålet. Om man ändå gör det får man sot på sig. När man väl har fått sot på ett ställe så kan man lite på att det hoppar över till andra ställen på kroppen eftersom det svärtar av sig av bara fan.
Svårt som as är det att få fyr också! Tidning efter tidning brinner upp, men vedstockarna - de ligger där och pyser lite lagom förnöjt och blir bara svedda i kanten.
Samtidigt som man försöker få eld på allt som ska brinna, och inte få eld i allt som inte ska brinna (typ det torra, spröda håret) står ungarna utanför och gormar sina allra jobbigaste och mest enerverande läten.
Lova: "Maaaaammaaaaaaa? Wilson slååååår miiig/Wilson spaaaarkaaaar miiig/Jag är huuuuungriiiiiig/är du inte fäääääärdig snaaaaart?!"
Wilson: "Maammaa! ... Maammaaaaa! ... Maammaaaaaaaaa! ... Maammaaaaaaaaaaaaa! ... Maaaaaammaaaaaaaa!"
..typ
När man sedan kommer ut ur pannrummet är man nöjd över att stockarna äntligen brinner, MEN man har samtidigt sot på armarna, händerna, ansiktet, på underarmarna på tröjan, på knäna och trycksvärta på hela handflatorna efter man stått och rivit remsa efter remsa efter remsa. Man ser helt enkelt lite ut som den där lilla killen på framsidan av Svarte Petter-kortleken. Fast inte riktigt lika glad som han. Han verkar ju typ vara hur glad som helst över att få sitta på den där kolhögen och riktigt gosa in händerna i allt det svarta.
När jag står där sotsvart i ansiktet för att värma upp ett hus, samtidigt som jag tröstar/svarar/lugnar barnen genom dörren känner jag mig vuxen. Jävligt vuxen.
Förra veckan, och veckan innan det, och veckan innan det kände jag mig däremot som 9 igen då jag inte riktigt kunde känna mig tillfreds med att julen inte längre är till för mig utan bara för barn. Inga julklappar till mig med andra ord alltså, eftersom det bara är barn som njuter av julen och julklappar (tydligen?!). Tjurig som en unge var jag och kunde inte riktigt hjälpa att 9-åringen i mig kröp fram och tyckte att jag minsann också är ett barn. Jag har ju föräldrar - alltså är jag ett barn. Var jag sedan har för ålder och födelseår är väl skitsamma.
När sedan julalfton kom var jag ändå mycket vuxen och förståndig, minst 29, och höll upp en god min hela dagen tyckte jag. Höll upp och höll upp - det är klart man är glad på julafton och tycker det är hur mysigt som helst att vara med sina nära och kära! Fast 9-åringen i mig var nog ändå lite tjurig över att inte få några paket eller att få överlämna paket till de man tycker allra mest om i hela världen.
Tidigare ikväll stod jag framför spegeln inne på toaletten och skulle tvätta ansiktet. Som vanligt svängde jag upp luggen med ett spänne för att inte ha den hänga i vattnet, och DÅ glimmade det till i huvet på mig. VAD var det?! tänkte jag och luta mig lite framåt.
Fortfarande skakig i benen efter mina farhågor sprang jag in till Henrik. Är det ett grått hår? Är det ett grått hår? Säg vad du ser! Men SÄÄÄG då!!!
Efter lite pillande i håret på mig och med kisande ögon använde Henrik sina mycket smärta och flinka fingrar och rev av halva skalpen på mig. Jag slet hårstrået hur hans hand och rusade in på toaletten för att syna det. Men det var inte grått. Det var bara väldigt, väldigt blankt (till skillnad från resten av de stackars osidosatta och uttorkade stråna. Jag har liksom varken tid eller ork att lägga ner någon energi på dem utan tänker att de nog kommer börja må bättra av sig själva snart. Någon gång. Kanske nästa århundrande). Jag kände mig i alla fall hur som helst som 29 och jääävligt vuxen igen efter min första inte-upptäckt-av-grått-hårstrå.
Fast...när jag tänker efter så hade jag väldigt blankt och fint hår för tio år sedan. Då gjorde man ju inte mycket annat än sov, tränade och mådde bra (rent kroppsligt. I huvudet och i hjärtat var man ju helt förstörd var och varannan vecka på grund av någon snyggsöt pojke). Så...kanske att jag känner mig lite som 19 igen då, nu när jag i alla fall har ett blankt hårstrå. Eller...hade. Henrik slet ju bort det. Jävla fan. Tillbaka till 29 igen då...
Svårt som as är det att få fyr också! Tidning efter tidning brinner upp, men vedstockarna - de ligger där och pyser lite lagom förnöjt och blir bara svedda i kanten.
Samtidigt som man försöker få eld på allt som ska brinna, och inte få eld i allt som inte ska brinna (typ det torra, spröda håret) står ungarna utanför och gormar sina allra jobbigaste och mest enerverande läten.
Lova: "Maaaaammaaaaaaa? Wilson slååååår miiig/Wilson spaaaarkaaaar miiig/Jag är huuuuungriiiiiig/är du inte fäääääärdig snaaaaart?!"
Wilson: "Maammaa! ... Maammaaaaa! ... Maammaaaaaaaaa! ... Maammaaaaaaaaaaaaa! ... Maaaaaammaaaaaaaa!"
..typ
När man sedan kommer ut ur pannrummet är man nöjd över att stockarna äntligen brinner, MEN man har samtidigt sot på armarna, händerna, ansiktet, på underarmarna på tröjan, på knäna och trycksvärta på hela handflatorna efter man stått och rivit remsa efter remsa efter remsa. Man ser helt enkelt lite ut som den där lilla killen på framsidan av Svarte Petter-kortleken. Fast inte riktigt lika glad som han. Han verkar ju typ vara hur glad som helst över att få sitta på den där kolhögen och riktigt gosa in händerna i allt det svarta.
När jag står där sotsvart i ansiktet för att värma upp ett hus, samtidigt som jag tröstar/svarar/lugnar barnen genom dörren känner jag mig vuxen. Jävligt vuxen.
Förra veckan, och veckan innan det, och veckan innan det kände jag mig däremot som 9 igen då jag inte riktigt kunde känna mig tillfreds med att julen inte längre är till för mig utan bara för barn. Inga julklappar till mig med andra ord alltså, eftersom det bara är barn som njuter av julen och julklappar (tydligen?!). Tjurig som en unge var jag och kunde inte riktigt hjälpa att 9-åringen i mig kröp fram och tyckte att jag minsann också är ett barn. Jag har ju föräldrar - alltså är jag ett barn. Var jag sedan har för ålder och födelseår är väl skitsamma.
När sedan julalfton kom var jag ändå mycket vuxen och förståndig, minst 29, och höll upp en god min hela dagen tyckte jag. Höll upp och höll upp - det är klart man är glad på julafton och tycker det är hur mysigt som helst att vara med sina nära och kära! Fast 9-åringen i mig var nog ändå lite tjurig över att inte få några paket eller att få överlämna paket till de man tycker allra mest om i hela världen.
Tidigare ikväll stod jag framför spegeln inne på toaletten och skulle tvätta ansiktet. Som vanligt svängde jag upp luggen med ett spänne för att inte ha den hänga i vattnet, och DÅ glimmade det till i huvet på mig. VAD var det?! tänkte jag och luta mig lite framåt.
Fortfarande skakig i benen efter mina farhågor sprang jag in till Henrik. Är det ett grått hår? Är det ett grått hår? Säg vad du ser! Men SÄÄÄG då!!!
Efter lite pillande i håret på mig och med kisande ögon använde Henrik sina mycket smärta och flinka fingrar och rev av halva skalpen på mig. Jag slet hårstrået hur hans hand och rusade in på toaletten för att syna det. Men det var inte grått. Det var bara väldigt, väldigt blankt (till skillnad från resten av de stackars osidosatta och uttorkade stråna. Jag har liksom varken tid eller ork att lägga ner någon energi på dem utan tänker att de nog kommer börja må bättra av sig själva snart. Någon gång. Kanske nästa århundrande). Jag kände mig i alla fall hur som helst som 29 och jääävligt vuxen igen efter min första inte-upptäckt-av-grått-hårstrå.
Fast...när jag tänker efter så hade jag väldigt blankt och fint hår för tio år sedan. Då gjorde man ju inte mycket annat än sov, tränade och mådde bra (rent kroppsligt. I huvudet och i hjärtat var man ju helt förstörd var och varannan vecka på grund av någon snyggsöt pojke). Så...kanske att jag känner mig lite som 19 igen då, nu när jag i alla fall har ett blankt hårstrå. Eller...hade. Henrik slet ju bort det. Jävla fan. Tillbaka till 29 igen då...
Snö
Jag har flyttat till snöskottnings-helvetet. I alla hus runt omkring bor människor som är besatta av att skotta snö. Med skyffeln i högsta hugg ska de ut och fånga upp det som faller ner från skyn - gärna innan det har nuddat marken. I mitten sitter vi. Vi är de nyinflyttade, och vi har en oskottad tomt.
Vi befinner oss i vårt nya hus. I vårt hus som är fyllt av ett kartong-kaos. I ett hus som trots allt ändå innehåller en julgran. I ett hus där vi så gott vi kan försöker styra upp en vardag tillsammans med hemmafix, barnalek, barnatröstan, barnaskötsel, inredning och uppackning.
Utanför går grannar med sina skyfflar (de släpar runt på flera stycken i olika storlekar) och plattar till vallarna, och inte bara skottar undan det som behövs skottas för att man ska komma ut ur huset/in i bilen, utan de jämnar till och putsar på snöhögarna för att de ska vara jämna och fina, och vara snygga och platta.
Idag bestämde jag mig dock för att inte redan efter 5 dagar vara den slarviga grannen som de andra pedanterna tittar snett på - så jag drog på mig full mundering av snöröjarutrustningen, vilket så klart efter bara några spadtag visade sig vara för varmt. "Att skotta lite snö är väl ingen konst" hade nog mitt undermedvetna pillat i mig. Fel fel fel. Förbannat fel.
Varmt blev det. Och svettigt. Jag fastnade med kanten på skyfflen i snögropar hela tiden, och jag hade totalt fel skotta-lyft upp-släng iväg-teknik visade det sig.
"Ta inte av dig vantarna, ta inte av dig vantarna" malde jag om och om igen. Men efter 20 minuter kunde jag inte stå emot längre - jag var tvungen att ta av mig vantarna. Och nu sitter jag här, med tre blåsor i händerna och träningsvärk längs med ena sidan. Hur jag kommer må och röra mig imorgon vågar jag inte tänka på.
Det är väl dock bara att vänja sig och att träna på skotta-lyft upp-släng iväg-tekniken för nu när jag är minusmiljonär och inte bara har ansvar för mig själv, mina barn utan även skötseln av ett helt HUS (tillsammans med Henrik så klart) så verkar vädergudarna ha bestämt sig för att börja satsa på riktigt jäkla ordentliga vintrar igen. Fantastiskt på många sätt och vis. Helt...ofantastiskt på andra...
Nu slipper jag i alla fall det här....
...och ser istället fram emot det här
Vi befinner oss i vårt nya hus. I vårt hus som är fyllt av ett kartong-kaos. I ett hus som trots allt ändå innehåller en julgran. I ett hus där vi så gott vi kan försöker styra upp en vardag tillsammans med hemmafix, barnalek, barnatröstan, barnaskötsel, inredning och uppackning.
Utanför går grannar med sina skyfflar (de släpar runt på flera stycken i olika storlekar) och plattar till vallarna, och inte bara skottar undan det som behövs skottas för att man ska komma ut ur huset/in i bilen, utan de jämnar till och putsar på snöhögarna för att de ska vara jämna och fina, och vara snygga och platta.
Idag bestämde jag mig dock för att inte redan efter 5 dagar vara den slarviga grannen som de andra pedanterna tittar snett på - så jag drog på mig full mundering av snöröjarutrustningen, vilket så klart efter bara några spadtag visade sig vara för varmt. "Att skotta lite snö är väl ingen konst" hade nog mitt undermedvetna pillat i mig. Fel fel fel. Förbannat fel.
Varmt blev det. Och svettigt. Jag fastnade med kanten på skyfflen i snögropar hela tiden, och jag hade totalt fel skotta-lyft upp-släng iväg-teknik visade det sig.
"Ta inte av dig vantarna, ta inte av dig vantarna" malde jag om och om igen. Men efter 20 minuter kunde jag inte stå emot längre - jag var tvungen att ta av mig vantarna. Och nu sitter jag här, med tre blåsor i händerna och träningsvärk längs med ena sidan. Hur jag kommer må och röra mig imorgon vågar jag inte tänka på.
Det är väl dock bara att vänja sig och att träna på skotta-lyft upp-släng iväg-tekniken för nu när jag är minusmiljonär och inte bara har ansvar för mig själv, mina barn utan även skötseln av ett helt HUS (tillsammans med Henrik så klart) så verkar vädergudarna ha bestämt sig för att börja satsa på riktigt jäkla ordentliga vintrar igen. Fantastiskt på många sätt och vis. Helt...ofantastiskt på andra...
Nu slipper jag i alla fall det här....
...och ser istället fram emot det här
Sån man har blitt
När min vän L var gravid med sitt första barn kunde hon sitta i soffan och gråta till Bolibompa. Gravid-hormoner hade bosatt sig i hennes kropp med andra ord.
När sedan jag blev gravid första gången stålsatte jag mig inför vad som komma skulle. Men! Bolibompa, inga tårar. Extreme home makeover, inga tårar (däremot kväljningar med jämna mellanrum). Inte ens de mest sorliga, fina och fruktansvärda filmer kunde väcka tårkanalerna och gråtkänslorna till liv i mig.
Graviditeten tog slut, Lova kom, kroppen återgick till det normala (nåja, nästan i alla fall) och Henrik satt fortfarande högst upp på tronen som Kung Gråtmild.
När jag ett par år senare blev gravid igen räknade jag inte med att några gråt-hormoner skulle komma, vilket de mycket riktigt inte heller gjorde. När hela lilla familjen satt och tittade på Tingeling satt Lova som förtrollad framför tv'n, medan Henrik satt blank i ögonen med darrande underläpp, och jag sov. Kanske inte så mycket på grund av att jag var uttråkad av filmen, utan mer på grund av att det är stört omöjligt att hålla ögonen öppna efter man proppat i sig några åksjuketabletter för att lindra graviditetsillamåendet.
Efter Wilson kommit och kroppen återgått till det normala (nåja, lite mindre nästan den här gången) däremot! Bolibompa, nyheterna, sorgligt, roligt - you name it, jag grinar till allt! När barn/vuxna/unga/gamla/hundar/katter är glada på tv'n grinar jag. När något är sorgligt grinar jag. När någon vinner mycket pengar grinar jag (av avundsjuka. Och lite glädje för deras skull. Men mest av avundsjuka).
Till och med till Bonde söker fru grinar jag. Jag kan inte hjälpa det, bonde-Thomas såg ju så himla ledsen ut och man verkligen såg hur hoppet hade lämnat honom och hopplösheten hade bosatt sig på hans axlar istället. Stackarn! *snyft snyft*
Nu grinar även jag till Tingeling, men priset tog ändå filmen "Allt för min syster" med Cameron Diaz. Jag fick med den när jag köpte en tidning för några månader sedan, och vi satte på den en kväll i brist på annat. Då det var en gratisfilm hade vi inga förhoppningar alls, och eftersom det var en Drama var det snudd på att Henrik valde aftonbladet.se/sportbladet istället. Men fy i h*****e vad vi grinade. Mascaran rann och stora delar av filmen satt jag och hulkade (!) vilket aldrig någonsin har hänt förut (Jaja, förutom en gång då! Det var 1998 och Bruce Willis offrade sig så att Ben Affleck skulle få leva i Armageddon).
Men jag tror jag har kommit på vem som är boven i dramat. Det är den där jäkla filmmusiken som förekommer överallt! Jag kan ju säga att det är TUR att vi inte har filmmusik och slow motion i vanliga livet - då hade jag varit avliden på grund av uttorkning vid det här laget. Tänk dig själv om det varje gång du går in och tittar till dina små sockergryn när de ligger och sover - så klinkas Sarah Mclachlans "Angel" i bakgrunden! Eller när ungarna springer runt som kor på grönbete, så ser man dem i slow motion och hör...ja, inte fasen vet jag, något ungar-a´la-kor-på-grönbete-aktigt i alla fall!
Fast...om jag fick välja att ha filmmusik så skulle jag nog just för tillfället vilja ha Olle Hedberg. Han kan då gärna få gå bakom mig jämt och ständigt och sjunga min vardag. Det vore trevligt. Och när han sjunger så där lite lagom sorgligt och hans röst raspar sig lite, så får jag luta mig mot hans axel och gråta ut. Mascaran rinner naturligtvis inte, och näsan blir inte röd utan när jag har grinat färdigt så blåser Olle bort tårarna och jag blir utvilad-vältränad-solbränd-fräsch-mamma-Nomi Rapace-snygg igen. Ja, så får det bli.
När sedan jag blev gravid första gången stålsatte jag mig inför vad som komma skulle. Men! Bolibompa, inga tårar. Extreme home makeover, inga tårar (däremot kväljningar med jämna mellanrum). Inte ens de mest sorliga, fina och fruktansvärda filmer kunde väcka tårkanalerna och gråtkänslorna till liv i mig.
Graviditeten tog slut, Lova kom, kroppen återgick till det normala (nåja, nästan i alla fall) och Henrik satt fortfarande högst upp på tronen som Kung Gråtmild.
När jag ett par år senare blev gravid igen räknade jag inte med att några gråt-hormoner skulle komma, vilket de mycket riktigt inte heller gjorde. När hela lilla familjen satt och tittade på Tingeling satt Lova som förtrollad framför tv'n, medan Henrik satt blank i ögonen med darrande underläpp, och jag sov. Kanske inte så mycket på grund av att jag var uttråkad av filmen, utan mer på grund av att det är stört omöjligt att hålla ögonen öppna efter man proppat i sig några åksjuketabletter för att lindra graviditetsillamåendet.
Efter Wilson kommit och kroppen återgått till det normala (nåja, lite mindre nästan den här gången) däremot! Bolibompa, nyheterna, sorgligt, roligt - you name it, jag grinar till allt! När barn/vuxna/unga/gamla/hundar/katter är glada på tv'n grinar jag. När något är sorgligt grinar jag. När någon vinner mycket pengar grinar jag (av avundsjuka. Och lite glädje för deras skull. Men mest av avundsjuka).
Till och med till Bonde söker fru grinar jag. Jag kan inte hjälpa det, bonde-Thomas såg ju så himla ledsen ut och man verkligen såg hur hoppet hade lämnat honom och hopplösheten hade bosatt sig på hans axlar istället. Stackarn! *snyft snyft*
Nu grinar även jag till Tingeling, men priset tog ändå filmen "Allt för min syster" med Cameron Diaz. Jag fick med den när jag köpte en tidning för några månader sedan, och vi satte på den en kväll i brist på annat. Då det var en gratisfilm hade vi inga förhoppningar alls, och eftersom det var en Drama var det snudd på att Henrik valde aftonbladet.se/sportbladet istället. Men fy i h*****e vad vi grinade. Mascaran rann och stora delar av filmen satt jag och hulkade (!) vilket aldrig någonsin har hänt förut (Jaja, förutom en gång då! Det var 1998 och Bruce Willis offrade sig så att Ben Affleck skulle få leva i Armageddon).
Men jag tror jag har kommit på vem som är boven i dramat. Det är den där jäkla filmmusiken som förekommer överallt! Jag kan ju säga att det är TUR att vi inte har filmmusik och slow motion i vanliga livet - då hade jag varit avliden på grund av uttorkning vid det här laget. Tänk dig själv om det varje gång du går in och tittar till dina små sockergryn när de ligger och sover - så klinkas Sarah Mclachlans "Angel" i bakgrunden! Eller när ungarna springer runt som kor på grönbete, så ser man dem i slow motion och hör...ja, inte fasen vet jag, något ungar-a´la-kor-på-grönbete-aktigt i alla fall!
Fast...om jag fick välja att ha filmmusik så skulle jag nog just för tillfället vilja ha Olle Hedberg. Han kan då gärna få gå bakom mig jämt och ständigt och sjunga min vardag. Det vore trevligt. Och när han sjunger så där lite lagom sorgligt och hans röst raspar sig lite, så får jag luta mig mot hans axel och gråta ut. Mascaran rinner naturligtvis inte, och näsan blir inte röd utan när jag har grinat färdigt så blåser Olle bort tårarna och jag blir utvilad-vältränad-solbränd-fräsch-mamma-Nomi Rapace-snygg igen. Ja, så får det bli.
Förlåt
...jag har lite dåligt samvete för att jag kallade cykelkärran för "jävla" i förra inlägget. Det var inte alls meningen - jag var trött och lite irriterad. I själva verket är jag jättetacksam för att ha den - jag skulle inte kunna ta mig till och från dagis med ungarna annars.
Det är bara det att jag misstänker starkt att det från början inte är tänkt att man ska använda den när det är metervis med snö ute. Jag känner lite att den motarbetar mig. Den vill, om man så säger, inte riktigt samarbeta.
För det första lägger den till åtminstone 20 kilo på Lova. När hon sätter sig viker sig nästan pinnen som man sätter fast kärran med i cykeln, och så mycket väger hon inte!
För det andra förändrar den mina ungars annars så solskensglada humör klockan 7 på morgonen till trötta, griniga, arga, osambarbetsvilliga och protesterande små barn.
Den förminskar sig även när Lova sätter sig - så det utrymme som i vanliga fall är stort och fint helt plötsligt är litet och trångt, och Lova får knö ihop sig som en liten räka för att få plats. Dessutom petas hjälmen ner i ansiktet på henne när man fäller ner "locket".
Vi har haft en del fina stunder tillsammans - jag och cykelkärran. Men vi har även haft en del....mindre fina stunder. Stunder då jag önskat jag haft en machete i väskan. Som till exempel en morgon för ett par veckor sedan:
Det hade snöat så in i helvete hela natten, och plogbilarna hade (så klart) inte prioriterat att ploga cykelbanorna. På grund av alla möjliga olika skräckhistorier där bilar har råkat köra över cykelkärror som varit ute och åkt på bilvägar, vägrar jag cykla på vägar som är avsett för bilar utan jag håller mig enbart på cykelvägarna när ungarna sitter i.
SÅ:
- oplogade cykelvägar
- motvind
- fortfarande lite snö i luften
- en två ton tung cykelkärra
- massivs med kläder på mig själv på grund av att det var riktigt jäkla svinkallt ute
Ett plus ett är två, och om man slår ihop ovan nämnda punkter så kan man nog ganska snart räkna ut att jag inte var helt...nöjd.
Jag svettades. Jag frustade. Jag kämpade. Jag slet mitt hår. Jag svor. Jag gav upp. Jag fortsatte kämpa och gav upp igen. Tror jag gav upp en miljon gånger innan jag till slut kom fram till den allra sista cykelbanan. Jag stod kanske 100 meter från dagis, och kunde se de små lamporna glimma i fönstren. Framför mig hade jag en oplogad cykelbana. Bakom mig hade jag cykelkärran. Jag hade håret i ögonen samt klistrat runt kinderna och ner på hakan eftersom jag svettades värre än en gymnastiserande medelålders man. Tog ett par djupa andetag och tog sats.
*puff*
Jag stod fortfarande kvar på samma plats.
*puff igen*
Då övervägde jag seriöst att ställa kärran lutad mot ett träd, olåst (om det inte vore för att vi inte äger kärran utan bara har lånat den), och istället ta ungarna på varsin arm och pulsa den sista biten. Det blev dock inte så utan jag gjorde ett sista försök.
Fråga mig inte hur jag gjorde, men till slut började jag ta mig framåt - halvt bärande på både cykel och kärra.
Väl framme vid dagis hade den jäveln fryst fast i cykeln så jag häll knappt på att få bort den. Då höll jag på att börja gråta.
In på dagis, fort som fan, för att lämna ungarna och sedan vidare till jobbet. 20 minuter för sent var jag där - riktigt fräsch och fin.
Jag är tacksam för att vi fått låna kärran, men jag kommer lämna tillbaka den med ett stort fint leende på läpparna den dag vi kommer in i vårt hus i Sannahed och vi inte längre behöver den.
Det är bara det att jag misstänker starkt att det från början inte är tänkt att man ska använda den när det är metervis med snö ute. Jag känner lite att den motarbetar mig. Den vill, om man så säger, inte riktigt samarbeta.
För det första lägger den till åtminstone 20 kilo på Lova. När hon sätter sig viker sig nästan pinnen som man sätter fast kärran med i cykeln, och så mycket väger hon inte!
För det andra förändrar den mina ungars annars så solskensglada humör klockan 7 på morgonen till trötta, griniga, arga, osambarbetsvilliga och protesterande små barn.
Den förminskar sig även när Lova sätter sig - så det utrymme som i vanliga fall är stort och fint helt plötsligt är litet och trångt, och Lova får knö ihop sig som en liten räka för att få plats. Dessutom petas hjälmen ner i ansiktet på henne när man fäller ner "locket".
Vi har haft en del fina stunder tillsammans - jag och cykelkärran. Men vi har även haft en del....mindre fina stunder. Stunder då jag önskat jag haft en machete i väskan. Som till exempel en morgon för ett par veckor sedan:
Det hade snöat så in i helvete hela natten, och plogbilarna hade (så klart) inte prioriterat att ploga cykelbanorna. På grund av alla möjliga olika skräckhistorier där bilar har råkat köra över cykelkärror som varit ute och åkt på bilvägar, vägrar jag cykla på vägar som är avsett för bilar utan jag håller mig enbart på cykelvägarna när ungarna sitter i.
SÅ:
- oplogade cykelvägar
- motvind
- fortfarande lite snö i luften
- en två ton tung cykelkärra
- massivs med kläder på mig själv på grund av att det var riktigt jäkla svinkallt ute
Ett plus ett är två, och om man slår ihop ovan nämnda punkter så kan man nog ganska snart räkna ut att jag inte var helt...nöjd.
Jag svettades. Jag frustade. Jag kämpade. Jag slet mitt hår. Jag svor. Jag gav upp. Jag fortsatte kämpa och gav upp igen. Tror jag gav upp en miljon gånger innan jag till slut kom fram till den allra sista cykelbanan. Jag stod kanske 100 meter från dagis, och kunde se de små lamporna glimma i fönstren. Framför mig hade jag en oplogad cykelbana. Bakom mig hade jag cykelkärran. Jag hade håret i ögonen samt klistrat runt kinderna och ner på hakan eftersom jag svettades värre än en gymnastiserande medelålders man. Tog ett par djupa andetag och tog sats.
*puff*
Jag stod fortfarande kvar på samma plats.
*puff igen*
Då övervägde jag seriöst att ställa kärran lutad mot ett träd, olåst (om det inte vore för att vi inte äger kärran utan bara har lånat den), och istället ta ungarna på varsin arm och pulsa den sista biten. Det blev dock inte så utan jag gjorde ett sista försök.
Fråga mig inte hur jag gjorde, men till slut började jag ta mig framåt - halvt bärande på både cykel och kärra.
Väl framme vid dagis hade den jäveln fryst fast i cykeln så jag häll knappt på att få bort den. Då höll jag på att börja gråta.
In på dagis, fort som fan, för att lämna ungarna och sedan vidare till jobbet. 20 minuter för sent var jag där - riktigt fräsch och fin.
Jag är tacksam för att vi fått låna kärran, men jag kommer lämna tillbaka den med ett stort fint leende på läpparna den dag vi kommer in i vårt hus i Sannahed och vi inte längre behöver den.
Äsch, vad fasen!
Efter den sista graviditeten och amningsperioden åts tydligen min hjärna upp till största del av moset. Efter att ha återfått lite blogg-sug igen har jag läst igenom mina gamla inlägg, men kan för mitt liv inte förstå vart jag fick allt ifrån! Nu får jag ju värsta största prestations-ångesten, och kommer inte på nånting att skriva!
Sedan jag återfick lite blogg-sug har jag gått och funderat och filurat lite på vad jag kan tänkas skriva om och vad mina inlägg ska innehålla. Tyckte då att jag kom på riktiga fyndiga och roliga saker, men likt en guldfisk i skål så är mitt närminne tydligen inte vad det borde vara längre... Tidigare idéer och tankar är alltså *poff* borta.
När jag satt och läste igenom lite av det jag tidigare skrivit kände jag i ögonvrån att jag fick en sneglande blick av Henrik samt ett tyst mumel "hade vi ingen Enter-tangent på vår förra dator eller...". När jag tittade på honom fick jag lite av en är-du-lite-dum-i-huvet-blick, och förstod med ens vad han menade. Till mitt försvar kan jag väl bara säga:
Antagligen var det väl så att jag var totalt jävla skit-uttråkad under den sista tiden av min första mammaledighet, och när jag väl fick utlopp för lite hjärnaktivitet och fantasi så kunde jag inte behärska mig utan skrev hej vilt, utan att tänka på mellanslag och att texten skulle vara i alla fall lite läs-vänlig.
Nu är det dock ordning på torpet! Efter att ha jobbat på en mailsupport i tre år är jag numera närmast en grammatik-Hitler, som får röda utslag på kroppen om jag inte får rätta till ett stavfel eller rätta till en text som ser tjock och tjorvig ut.
SÅ, nu har jag slängt in lite radbrytningar i tidigare inlägg så att de nu förhoppningsvis ska vara lite lättare att läsa...
Nu är det kram å go'natt. Imorgon bitti klockan 07.00 har jag och ungarna en dejt med den där jävla cykelkärran igen!
Sedan jag återfick lite blogg-sug har jag gått och funderat och filurat lite på vad jag kan tänkas skriva om och vad mina inlägg ska innehålla. Tyckte då att jag kom på riktiga fyndiga och roliga saker, men likt en guldfisk i skål så är mitt närminne tydligen inte vad det borde vara längre... Tidigare idéer och tankar är alltså *poff* borta.
När jag satt och läste igenom lite av det jag tidigare skrivit kände jag i ögonvrån att jag fick en sneglande blick av Henrik samt ett tyst mumel "hade vi ingen Enter-tangent på vår förra dator eller...". När jag tittade på honom fick jag lite av en är-du-lite-dum-i-huvet-blick, och förstod med ens vad han menade. Till mitt försvar kan jag väl bara säga:
Antagligen var det väl så att jag var totalt jävla skit-uttråkad under den sista tiden av min första mammaledighet, och när jag väl fick utlopp för lite hjärnaktivitet och fantasi så kunde jag inte behärska mig utan skrev hej vilt, utan att tänka på mellanslag och att texten skulle vara i alla fall lite läs-vänlig.
Nu är det dock ordning på torpet! Efter att ha jobbat på en mailsupport i tre år är jag numera närmast en grammatik-Hitler, som får röda utslag på kroppen om jag inte får rätta till ett stavfel eller rätta till en text som ser tjock och tjorvig ut.
SÅ, nu har jag slängt in lite radbrytningar i tidigare inlägg så att de nu förhoppningsvis ska vara lite lättare att läsa...
Nu är det kram å go'natt. Imorgon bitti klockan 07.00 har jag och ungarna en dejt med den där jävla cykelkärran igen!