Sån man har blitt
När min vän L var gravid med sitt första barn kunde hon sitta i soffan och gråta till Bolibompa. Gravid-hormoner hade bosatt sig i hennes kropp med andra ord.
När sedan jag blev gravid första gången stålsatte jag mig inför vad som komma skulle. Men! Bolibompa, inga tårar. Extreme home makeover, inga tårar (däremot kväljningar med jämna mellanrum). Inte ens de mest sorliga, fina och fruktansvärda filmer kunde väcka tårkanalerna och gråtkänslorna till liv i mig.
Graviditeten tog slut, Lova kom, kroppen återgick till det normala (nåja, nästan i alla fall) och Henrik satt fortfarande högst upp på tronen som Kung Gråtmild.
När jag ett par år senare blev gravid igen räknade jag inte med att några gråt-hormoner skulle komma, vilket de mycket riktigt inte heller gjorde. När hela lilla familjen satt och tittade på Tingeling satt Lova som förtrollad framför tv'n, medan Henrik satt blank i ögonen med darrande underläpp, och jag sov. Kanske inte så mycket på grund av att jag var uttråkad av filmen, utan mer på grund av att det är stört omöjligt att hålla ögonen öppna efter man proppat i sig några åksjuketabletter för att lindra graviditetsillamåendet.
Efter Wilson kommit och kroppen återgått till det normala (nåja, lite mindre nästan den här gången) däremot! Bolibompa, nyheterna, sorgligt, roligt - you name it, jag grinar till allt! När barn/vuxna/unga/gamla/hundar/katter är glada på tv'n grinar jag. När något är sorgligt grinar jag. När någon vinner mycket pengar grinar jag (av avundsjuka. Och lite glädje för deras skull. Men mest av avundsjuka).
Till och med till Bonde söker fru grinar jag. Jag kan inte hjälpa det, bonde-Thomas såg ju så himla ledsen ut och man verkligen såg hur hoppet hade lämnat honom och hopplösheten hade bosatt sig på hans axlar istället. Stackarn! *snyft snyft*
Nu grinar även jag till Tingeling, men priset tog ändå filmen "Allt för min syster" med Cameron Diaz. Jag fick med den när jag köpte en tidning för några månader sedan, och vi satte på den en kväll i brist på annat. Då det var en gratisfilm hade vi inga förhoppningar alls, och eftersom det var en Drama var det snudd på att Henrik valde aftonbladet.se/sportbladet istället. Men fy i h*****e vad vi grinade. Mascaran rann och stora delar av filmen satt jag och hulkade (!) vilket aldrig någonsin har hänt förut (Jaja, förutom en gång då! Det var 1998 och Bruce Willis offrade sig så att Ben Affleck skulle få leva i Armageddon).
Men jag tror jag har kommit på vem som är boven i dramat. Det är den där jäkla filmmusiken som förekommer överallt! Jag kan ju säga att det är TUR att vi inte har filmmusik och slow motion i vanliga livet - då hade jag varit avliden på grund av uttorkning vid det här laget. Tänk dig själv om det varje gång du går in och tittar till dina små sockergryn när de ligger och sover - så klinkas Sarah Mclachlans "Angel" i bakgrunden! Eller när ungarna springer runt som kor på grönbete, så ser man dem i slow motion och hör...ja, inte fasen vet jag, något ungar-a´la-kor-på-grönbete-aktigt i alla fall!
Fast...om jag fick välja att ha filmmusik så skulle jag nog just för tillfället vilja ha Olle Hedberg. Han kan då gärna få gå bakom mig jämt och ständigt och sjunga min vardag. Det vore trevligt. Och när han sjunger så där lite lagom sorgligt och hans röst raspar sig lite, så får jag luta mig mot hans axel och gråta ut. Mascaran rinner naturligtvis inte, och näsan blir inte röd utan när jag har grinat färdigt så blåser Olle bort tårarna och jag blir utvilad-vältränad-solbränd-fräsch-mamma-Nomi Rapace-snygg igen. Ja, så får det bli.
När sedan jag blev gravid första gången stålsatte jag mig inför vad som komma skulle. Men! Bolibompa, inga tårar. Extreme home makeover, inga tårar (däremot kväljningar med jämna mellanrum). Inte ens de mest sorliga, fina och fruktansvärda filmer kunde väcka tårkanalerna och gråtkänslorna till liv i mig.
Graviditeten tog slut, Lova kom, kroppen återgick till det normala (nåja, nästan i alla fall) och Henrik satt fortfarande högst upp på tronen som Kung Gråtmild.
När jag ett par år senare blev gravid igen räknade jag inte med att några gråt-hormoner skulle komma, vilket de mycket riktigt inte heller gjorde. När hela lilla familjen satt och tittade på Tingeling satt Lova som förtrollad framför tv'n, medan Henrik satt blank i ögonen med darrande underläpp, och jag sov. Kanske inte så mycket på grund av att jag var uttråkad av filmen, utan mer på grund av att det är stört omöjligt att hålla ögonen öppna efter man proppat i sig några åksjuketabletter för att lindra graviditetsillamåendet.
Efter Wilson kommit och kroppen återgått till det normala (nåja, lite mindre nästan den här gången) däremot! Bolibompa, nyheterna, sorgligt, roligt - you name it, jag grinar till allt! När barn/vuxna/unga/gamla/hundar/katter är glada på tv'n grinar jag. När något är sorgligt grinar jag. När någon vinner mycket pengar grinar jag (av avundsjuka. Och lite glädje för deras skull. Men mest av avundsjuka).
Till och med till Bonde söker fru grinar jag. Jag kan inte hjälpa det, bonde-Thomas såg ju så himla ledsen ut och man verkligen såg hur hoppet hade lämnat honom och hopplösheten hade bosatt sig på hans axlar istället. Stackarn! *snyft snyft*
Nu grinar även jag till Tingeling, men priset tog ändå filmen "Allt för min syster" med Cameron Diaz. Jag fick med den när jag köpte en tidning för några månader sedan, och vi satte på den en kväll i brist på annat. Då det var en gratisfilm hade vi inga förhoppningar alls, och eftersom det var en Drama var det snudd på att Henrik valde aftonbladet.se/sportbladet istället. Men fy i h*****e vad vi grinade. Mascaran rann och stora delar av filmen satt jag och hulkade (!) vilket aldrig någonsin har hänt förut (Jaja, förutom en gång då! Det var 1998 och Bruce Willis offrade sig så att Ben Affleck skulle få leva i Armageddon).
Men jag tror jag har kommit på vem som är boven i dramat. Det är den där jäkla filmmusiken som förekommer överallt! Jag kan ju säga att det är TUR att vi inte har filmmusik och slow motion i vanliga livet - då hade jag varit avliden på grund av uttorkning vid det här laget. Tänk dig själv om det varje gång du går in och tittar till dina små sockergryn när de ligger och sover - så klinkas Sarah Mclachlans "Angel" i bakgrunden! Eller när ungarna springer runt som kor på grönbete, så ser man dem i slow motion och hör...ja, inte fasen vet jag, något ungar-a´la-kor-på-grönbete-aktigt i alla fall!
Fast...om jag fick välja att ha filmmusik så skulle jag nog just för tillfället vilja ha Olle Hedberg. Han kan då gärna få gå bakom mig jämt och ständigt och sjunga min vardag. Det vore trevligt. Och när han sjunger så där lite lagom sorgligt och hans röst raspar sig lite, så får jag luta mig mot hans axel och gråta ut. Mascaran rinner naturligtvis inte, och näsan blir inte röd utan när jag har grinat färdigt så blåser Olle bort tårarna och jag blir utvilad-vältränad-solbränd-fräsch-mamma-Nomi Rapace-snygg igen. Ja, så får det bli.
Kommentarer
Trackback