Ålderskarusell
Dag 6 i huset och jag har kunnat konstatera att det är fan inte glammigt att värma upp ett hus med vedeldning. En liiiiten, liten lucka i ett liiiitet, litet hål där man ska peta in halvstora stockar utan att nudda kanterna på hålet. Om man ändå gör det får man sot på sig. När man väl har fått sot på ett ställe så kan man lite på att det hoppar över till andra ställen på kroppen eftersom det svärtar av sig av bara fan.
Svårt som as är det att få fyr också! Tidning efter tidning brinner upp, men vedstockarna - de ligger där och pyser lite lagom förnöjt och blir bara svedda i kanten.
Samtidigt som man försöker få eld på allt som ska brinna, och inte få eld i allt som inte ska brinna (typ det torra, spröda håret) står ungarna utanför och gormar sina allra jobbigaste och mest enerverande läten.
Lova: "Maaaaammaaaaaaa? Wilson slååååår miiig/Wilson spaaaarkaaaar miiig/Jag är huuuuungriiiiiig/är du inte fäääääärdig snaaaaart?!"
Wilson: "Maammaa! ... Maammaaaaa! ... Maammaaaaaaaaa! ... Maammaaaaaaaaaaaaa! ... Maaaaaammaaaaaaaa!"
..typ
När man sedan kommer ut ur pannrummet är man nöjd över att stockarna äntligen brinner, MEN man har samtidigt sot på armarna, händerna, ansiktet, på underarmarna på tröjan, på knäna och trycksvärta på hela handflatorna efter man stått och rivit remsa efter remsa efter remsa. Man ser helt enkelt lite ut som den där lilla killen på framsidan av Svarte Petter-kortleken. Fast inte riktigt lika glad som han. Han verkar ju typ vara hur glad som helst över att få sitta på den där kolhögen och riktigt gosa in händerna i allt det svarta.
När jag står där sotsvart i ansiktet för att värma upp ett hus, samtidigt som jag tröstar/svarar/lugnar barnen genom dörren känner jag mig vuxen. Jävligt vuxen.
Förra veckan, och veckan innan det, och veckan innan det kände jag mig däremot som 9 igen då jag inte riktigt kunde känna mig tillfreds med att julen inte längre är till för mig utan bara för barn. Inga julklappar till mig med andra ord alltså, eftersom det bara är barn som njuter av julen och julklappar (tydligen?!). Tjurig som en unge var jag och kunde inte riktigt hjälpa att 9-åringen i mig kröp fram och tyckte att jag minsann också är ett barn. Jag har ju föräldrar - alltså är jag ett barn. Var jag sedan har för ålder och födelseår är väl skitsamma.
När sedan julalfton kom var jag ändå mycket vuxen och förståndig, minst 29, och höll upp en god min hela dagen tyckte jag. Höll upp och höll upp - det är klart man är glad på julafton och tycker det är hur mysigt som helst att vara med sina nära och kära! Fast 9-åringen i mig var nog ändå lite tjurig över att inte få några paket eller att få överlämna paket till de man tycker allra mest om i hela världen.
Tidigare ikväll stod jag framför spegeln inne på toaletten och skulle tvätta ansiktet. Som vanligt svängde jag upp luggen med ett spänne för att inte ha den hänga i vattnet, och DÅ glimmade det till i huvet på mig. VAD var det?! tänkte jag och luta mig lite framåt.
Fortfarande skakig i benen efter mina farhågor sprang jag in till Henrik. Är det ett grått hår? Är det ett grått hår? Säg vad du ser! Men SÄÄÄG då!!!
Efter lite pillande i håret på mig och med kisande ögon använde Henrik sina mycket smärta och flinka fingrar och rev av halva skalpen på mig. Jag slet hårstrået hur hans hand och rusade in på toaletten för att syna det. Men det var inte grått. Det var bara väldigt, väldigt blankt (till skillnad från resten av de stackars osidosatta och uttorkade stråna. Jag har liksom varken tid eller ork att lägga ner någon energi på dem utan tänker att de nog kommer börja må bättra av sig själva snart. Någon gång. Kanske nästa århundrande). Jag kände mig i alla fall hur som helst som 29 och jääävligt vuxen igen efter min första inte-upptäckt-av-grått-hårstrå.
Fast...när jag tänker efter så hade jag väldigt blankt och fint hår för tio år sedan. Då gjorde man ju inte mycket annat än sov, tränade och mådde bra (rent kroppsligt. I huvudet och i hjärtat var man ju helt förstörd var och varannan vecka på grund av någon snyggsöt pojke). Så...kanske att jag känner mig lite som 19 igen då, nu när jag i alla fall har ett blankt hårstrå. Eller...hade. Henrik slet ju bort det. Jävla fan. Tillbaka till 29 igen då...
Svårt som as är det att få fyr också! Tidning efter tidning brinner upp, men vedstockarna - de ligger där och pyser lite lagom förnöjt och blir bara svedda i kanten.
Samtidigt som man försöker få eld på allt som ska brinna, och inte få eld i allt som inte ska brinna (typ det torra, spröda håret) står ungarna utanför och gormar sina allra jobbigaste och mest enerverande läten.
Lova: "Maaaaammaaaaaaa? Wilson slååååår miiig/Wilson spaaaarkaaaar miiig/Jag är huuuuungriiiiiig/är du inte fäääääärdig snaaaaart?!"
Wilson: "Maammaa! ... Maammaaaaa! ... Maammaaaaaaaaa! ... Maammaaaaaaaaaaaaa! ... Maaaaaammaaaaaaaa!"
..typ
När man sedan kommer ut ur pannrummet är man nöjd över att stockarna äntligen brinner, MEN man har samtidigt sot på armarna, händerna, ansiktet, på underarmarna på tröjan, på knäna och trycksvärta på hela handflatorna efter man stått och rivit remsa efter remsa efter remsa. Man ser helt enkelt lite ut som den där lilla killen på framsidan av Svarte Petter-kortleken. Fast inte riktigt lika glad som han. Han verkar ju typ vara hur glad som helst över att få sitta på den där kolhögen och riktigt gosa in händerna i allt det svarta.
När jag står där sotsvart i ansiktet för att värma upp ett hus, samtidigt som jag tröstar/svarar/lugnar barnen genom dörren känner jag mig vuxen. Jävligt vuxen.
Förra veckan, och veckan innan det, och veckan innan det kände jag mig däremot som 9 igen då jag inte riktigt kunde känna mig tillfreds med att julen inte längre är till för mig utan bara för barn. Inga julklappar till mig med andra ord alltså, eftersom det bara är barn som njuter av julen och julklappar (tydligen?!). Tjurig som en unge var jag och kunde inte riktigt hjälpa att 9-åringen i mig kröp fram och tyckte att jag minsann också är ett barn. Jag har ju föräldrar - alltså är jag ett barn. Var jag sedan har för ålder och födelseår är väl skitsamma.
När sedan julalfton kom var jag ändå mycket vuxen och förståndig, minst 29, och höll upp en god min hela dagen tyckte jag. Höll upp och höll upp - det är klart man är glad på julafton och tycker det är hur mysigt som helst att vara med sina nära och kära! Fast 9-åringen i mig var nog ändå lite tjurig över att inte få några paket eller att få överlämna paket till de man tycker allra mest om i hela världen.
Tidigare ikväll stod jag framför spegeln inne på toaletten och skulle tvätta ansiktet. Som vanligt svängde jag upp luggen med ett spänne för att inte ha den hänga i vattnet, och DÅ glimmade det till i huvet på mig. VAD var det?! tänkte jag och luta mig lite framåt.
Fortfarande skakig i benen efter mina farhågor sprang jag in till Henrik. Är det ett grått hår? Är det ett grått hår? Säg vad du ser! Men SÄÄÄG då!!!
Efter lite pillande i håret på mig och med kisande ögon använde Henrik sina mycket smärta och flinka fingrar och rev av halva skalpen på mig. Jag slet hårstrået hur hans hand och rusade in på toaletten för att syna det. Men det var inte grått. Det var bara väldigt, väldigt blankt (till skillnad från resten av de stackars osidosatta och uttorkade stråna. Jag har liksom varken tid eller ork att lägga ner någon energi på dem utan tänker att de nog kommer börja må bättra av sig själva snart. Någon gång. Kanske nästa århundrande). Jag kände mig i alla fall hur som helst som 29 och jääävligt vuxen igen efter min första inte-upptäckt-av-grått-hårstrå.
Fast...när jag tänker efter så hade jag väldigt blankt och fint hår för tio år sedan. Då gjorde man ju inte mycket annat än sov, tränade och mådde bra (rent kroppsligt. I huvudet och i hjärtat var man ju helt förstörd var och varannan vecka på grund av någon snyggsöt pojke). Så...kanske att jag känner mig lite som 19 igen då, nu när jag i alla fall har ett blankt hårstrå. Eller...hade. Henrik slet ju bort det. Jävla fan. Tillbaka till 29 igen då...
Kommentarer
Trackback