Förlåt
...jag har lite dåligt samvete för att jag kallade cykelkärran för "jävla" i förra inlägget. Det var inte alls meningen - jag var trött och lite irriterad. I själva verket är jag jättetacksam för att ha den - jag skulle inte kunna ta mig till och från dagis med ungarna annars.
Det är bara det att jag misstänker starkt att det från början inte är tänkt att man ska använda den när det är metervis med snö ute. Jag känner lite att den motarbetar mig. Den vill, om man så säger, inte riktigt samarbeta.
För det första lägger den till åtminstone 20 kilo på Lova. När hon sätter sig viker sig nästan pinnen som man sätter fast kärran med i cykeln, och så mycket väger hon inte!
För det andra förändrar den mina ungars annars så solskensglada humör klockan 7 på morgonen till trötta, griniga, arga, osambarbetsvilliga och protesterande små barn.
Den förminskar sig även när Lova sätter sig - så det utrymme som i vanliga fall är stort och fint helt plötsligt är litet och trångt, och Lova får knö ihop sig som en liten räka för att få plats. Dessutom petas hjälmen ner i ansiktet på henne när man fäller ner "locket".
Vi har haft en del fina stunder tillsammans - jag och cykelkärran. Men vi har även haft en del....mindre fina stunder. Stunder då jag önskat jag haft en machete i väskan. Som till exempel en morgon för ett par veckor sedan:
Det hade snöat så in i helvete hela natten, och plogbilarna hade (så klart) inte prioriterat att ploga cykelbanorna. På grund av alla möjliga olika skräckhistorier där bilar har råkat köra över cykelkärror som varit ute och åkt på bilvägar, vägrar jag cykla på vägar som är avsett för bilar utan jag håller mig enbart på cykelvägarna när ungarna sitter i.
SÅ:
- oplogade cykelvägar
- motvind
- fortfarande lite snö i luften
- en två ton tung cykelkärra
- massivs med kläder på mig själv på grund av att det var riktigt jäkla svinkallt ute
Ett plus ett är två, och om man slår ihop ovan nämnda punkter så kan man nog ganska snart räkna ut att jag inte var helt...nöjd.
Jag svettades. Jag frustade. Jag kämpade. Jag slet mitt hår. Jag svor. Jag gav upp. Jag fortsatte kämpa och gav upp igen. Tror jag gav upp en miljon gånger innan jag till slut kom fram till den allra sista cykelbanan. Jag stod kanske 100 meter från dagis, och kunde se de små lamporna glimma i fönstren. Framför mig hade jag en oplogad cykelbana. Bakom mig hade jag cykelkärran. Jag hade håret i ögonen samt klistrat runt kinderna och ner på hakan eftersom jag svettades värre än en gymnastiserande medelålders man. Tog ett par djupa andetag och tog sats.
*puff*
Jag stod fortfarande kvar på samma plats.
*puff igen*
Då övervägde jag seriöst att ställa kärran lutad mot ett träd, olåst (om det inte vore för att vi inte äger kärran utan bara har lånat den), och istället ta ungarna på varsin arm och pulsa den sista biten. Det blev dock inte så utan jag gjorde ett sista försök.
Fråga mig inte hur jag gjorde, men till slut började jag ta mig framåt - halvt bärande på både cykel och kärra.
Väl framme vid dagis hade den jäveln fryst fast i cykeln så jag häll knappt på att få bort den. Då höll jag på att börja gråta.
In på dagis, fort som fan, för att lämna ungarna och sedan vidare till jobbet. 20 minuter för sent var jag där - riktigt fräsch och fin.
Jag är tacksam för att vi fått låna kärran, men jag kommer lämna tillbaka den med ett stort fint leende på läpparna den dag vi kommer in i vårt hus i Sannahed och vi inte längre behöver den.
Det är bara det att jag misstänker starkt att det från början inte är tänkt att man ska använda den när det är metervis med snö ute. Jag känner lite att den motarbetar mig. Den vill, om man så säger, inte riktigt samarbeta.
För det första lägger den till åtminstone 20 kilo på Lova. När hon sätter sig viker sig nästan pinnen som man sätter fast kärran med i cykeln, och så mycket väger hon inte!
För det andra förändrar den mina ungars annars så solskensglada humör klockan 7 på morgonen till trötta, griniga, arga, osambarbetsvilliga och protesterande små barn.
Den förminskar sig även när Lova sätter sig - så det utrymme som i vanliga fall är stort och fint helt plötsligt är litet och trångt, och Lova får knö ihop sig som en liten räka för att få plats. Dessutom petas hjälmen ner i ansiktet på henne när man fäller ner "locket".
Vi har haft en del fina stunder tillsammans - jag och cykelkärran. Men vi har även haft en del....mindre fina stunder. Stunder då jag önskat jag haft en machete i väskan. Som till exempel en morgon för ett par veckor sedan:
Det hade snöat så in i helvete hela natten, och plogbilarna hade (så klart) inte prioriterat att ploga cykelbanorna. På grund av alla möjliga olika skräckhistorier där bilar har råkat köra över cykelkärror som varit ute och åkt på bilvägar, vägrar jag cykla på vägar som är avsett för bilar utan jag håller mig enbart på cykelvägarna när ungarna sitter i.
SÅ:
- oplogade cykelvägar
- motvind
- fortfarande lite snö i luften
- en två ton tung cykelkärra
- massivs med kläder på mig själv på grund av att det var riktigt jäkla svinkallt ute
Ett plus ett är två, och om man slår ihop ovan nämnda punkter så kan man nog ganska snart räkna ut att jag inte var helt...nöjd.
Jag svettades. Jag frustade. Jag kämpade. Jag slet mitt hår. Jag svor. Jag gav upp. Jag fortsatte kämpa och gav upp igen. Tror jag gav upp en miljon gånger innan jag till slut kom fram till den allra sista cykelbanan. Jag stod kanske 100 meter från dagis, och kunde se de små lamporna glimma i fönstren. Framför mig hade jag en oplogad cykelbana. Bakom mig hade jag cykelkärran. Jag hade håret i ögonen samt klistrat runt kinderna och ner på hakan eftersom jag svettades värre än en gymnastiserande medelålders man. Tog ett par djupa andetag och tog sats.
*puff*
Jag stod fortfarande kvar på samma plats.
*puff igen*
Då övervägde jag seriöst att ställa kärran lutad mot ett träd, olåst (om det inte vore för att vi inte äger kärran utan bara har lånat den), och istället ta ungarna på varsin arm och pulsa den sista biten. Det blev dock inte så utan jag gjorde ett sista försök.
Fråga mig inte hur jag gjorde, men till slut började jag ta mig framåt - halvt bärande på både cykel och kärra.
Väl framme vid dagis hade den jäveln fryst fast i cykeln så jag häll knappt på att få bort den. Då höll jag på att börja gråta.
In på dagis, fort som fan, för att lämna ungarna och sedan vidare till jobbet. 20 minuter för sent var jag där - riktigt fräsch och fin.
Jag är tacksam för att vi fått låna kärran, men jag kommer lämna tillbaka den med ett stort fint leende på läpparna den dag vi kommer in i vårt hus i Sannahed och vi inte längre behöver den.
Kommentarer
Trackback