Ankarskräck
Ungefär fyra månader innan VM i Åre drog igång började Henrik minst sagt t j a t a om hur mycket han ville åka dit, hur mycket han saknar Åre (har bott där en period), och att han skulle nästan kunna göra vad som helst för att få åka dit och gå runt och götta sig under VM-veckorna.
Jag gav inte direkt tummen upp till hans förslag att ta semester- och bygga-uteplats-pengarna till att åka dit istället. Jag är lite mer förtjust i att få en varm semester med sol och bränt skinn på näsan istället för snö upp till knäna. Men jag är ju inte den som är den, som inte sitter i varma soffan under varma filten och hejjar på våran världens bästa Anja! Nej, när VM-invigninen varit så var jag laddad till max för att bli matad med skidtävligar dagarna i ända i två veckors tid. Men aj, där bet jag mig i tummen! för har det varit tävligar dagarna i ända? Nej! Om de hade slagit ihop alla tävligarna, och hoppat över dagars mellanrum, så hade VM varit över på två dagar, nästan. Men när det väl har varit tävlingar så har jag och Lova plikttroget tittat och hejjat!
Jag gav inte direkt tummen upp till hans förslag att ta semester- och bygga-uteplats-pengarna till att åka dit istället. Jag är lite mer förtjust i att få en varm semester med sol och bränt skinn på näsan istället för snö upp till knäna. Men jag är ju inte den som är den, som inte sitter i varma soffan under varma filten och hejjar på våran världens bästa Anja! Nej, när VM-invigninen varit så var jag laddad till max för att bli matad med skidtävligar dagarna i ända i två veckors tid. Men aj, där bet jag mig i tummen! för har det varit tävligar dagarna i ända? Nej! Om de hade slagit ihop alla tävligarna, och hoppat över dagars mellanrum, så hade VM varit över på två dagar, nästan. Men när det väl har varit tävlingar så har jag och Lova plikttroget tittat och hejjat!
En dag när jag satt och kollade så flög ett gammalt minne plötsligt upp framför ögonen på mig. Ni vet, som de kan göra ibland? Man har inte tänkt på grejen/personen/händelsen på decennier, men så plötsligt en dag - helt oväntat, så dyker det bara upp. Skitkonstigt!
I alla fall, det minne som plötsligt kände för att bli tänkt på var en fridluftsdag på högstadiet. Jag var i Storstenshöjden med kompisarna och åkte slalom. Jag kan erkänna att de där ankarliftarna aldrig riktigt har varit mina favoriter. Nej, tacka vet jag pluttliftarna! Eller....så heter de ju inte! Jösses, vad heter de egentligen?!?!?! KNAPPliftarna är det ju! Skitbra, man kan inte fastna nånstans i dem! Däremot är det nästan tvärtom, man glider av dem hela tiden, eftersom vissa envisas med att snurra runt... Men, åter till ankarliftarna. De finns nämligen i Storstenshöjden (tyvärr).
I alla fall, det minne som plötsligt kände för att bli tänkt på var en fridluftsdag på högstadiet. Jag var i Storstenshöjden med kompisarna och åkte slalom. Jag kan erkänna att de där ankarliftarna aldrig riktigt har varit mina favoriter. Nej, tacka vet jag pluttliftarna! Eller....så heter de ju inte! Jösses, vad heter de egentligen?!?!?! KNAPPliftarna är det ju! Skitbra, man kan inte fastna nånstans i dem! Däremot är det nästan tvärtom, man glider av dem hela tiden, eftersom vissa envisas med att snurra runt... Men, åter till ankarliftarna. De finns nämligen i Storstenshöjden (tyvärr).
Efter några åk så stod vi återigen i kön till liftarna. Då säger helt plötsligt min kompis "den här gången får du stå längst in!" Attans, det som är så svårt! Då blir man ju den som styr, och som måste gå av sist.
Sedan följer den vanlig proceduren: man står och laddar för att så snabbt som möjligt komma iväg och hinna ställa sig på rätt ställe efter att de som står före har åkt iväg med sin lift. När det sedan är dags att komma på plats, fastnar man överallt med skidor, stavar och allt man har med sig. JÄVLIGT mycket prylar känns det i alla fall som att man har just i dessa tillfällen. Trångt och jäkligt är det också, det är som små bås! Varför då egentligen?! Urdumt.
Sedan står man där med ett turbodunkande hjärta och är till 100% redo när man ser sin lift komma åkande. Först sakta. Sedan sakta. Sedan kommer den in i det stora hjulet, och då får den helt plötsligt superfart, och slänger sig runt hjulet och kommer farande mot en i hundratio. DÅ är det ganska skönt när det finns en Liftmänniska på plats som tycker att man ser lite ovan och skrajsen ut, som kliver ut och tar tag i liften och sätter den på rätt ställe. En sån människa fanns inte på plats där och då, när jag var den som var tvungen att stå längst in.
Dunk! En lift i huvet (och eftersom jag gick på högstadiet så hade jag raderat ordet "hjälm" ur mitt ordförråd) Okej, bara att göra sig redo för nästa lift istället. Den gången gick det hyfsat. Den hamnade inte riktigt på rätt stället först, utan hamnade mer i ryggslutet. Och eftersom man har ungefär 0,02 sekunder på sig att sätta liften till rätta innan Rycket kommer (då hela linan har vevats ut och liften tar sats för att orka dra upp två människor för en stor backe) med tillhörande wiplashskada, så är man stressad som sjutton!
Naturligtvis hinner man inte, utan får försöka få ner liften från ryggen, över rumpan och sedan under rumpan i uppförsbacke samtidigt som man ska försöka ha koll på alla prylarna och inte korsa skidorna. Och när man har någon brevid sig så räcker det ju inte med att inte försöka korsa sina egna skidor, man ska ju helst försöka att inte korsa den andra personens skidor heller. Inte helt enkelt i alla lägen vill jag lova!
När den första pärsen är över så kan man andas ut nån minut innan nästa prövning kommer: avstigningen. Nu i efterhand så vet jag att när man är den som sitter innerst, så måste man dra liften NER och ut, inte bara ut. För om man har en jacka med resår i midjan, så att det blir som en liten kjol från midjan och ner, så är det v ä l d i g t lätt att fastna. Jag hade en jacka med en liten kjol på, efterom det var det man skulle ha då - när jag gick på högstadiet. Min kompis hoppade alltså av liften, och när jag skulle dra bort den från min rumpa, så drog jag bara ut och inte ner.
Hux Flux så låg jag på backen med noll kontroll över skidor och stavar. PINSAMT!! tyckte jag, eftersom jag gick på högstadiet. När jag sedan skulle försöka komma på fötter igen, så gick inte det. Varför gick det inte? Jo, för jag satt fortfarande fast i liften - som fortfarande åkte! Nödstoppen hade inte utlösts. Hela linan var utdragen, och liften fortsatte att dra mig längst backen. Men stanna nån gång då, så att jag kan komma härifrån! tänkte jag lätt panikslaget för mig själv. Det gjorde den inte.... Den fortsatte in i rännan, som alla liftar fångas in i efter det att folk (i normala fall) har klivit av. Och in i rännan åkte även jag. Vid det tillfället släpades jag på rygg, med ansiktet riktat mot alla förvånade ansikten som kikade in i rännan för att se vart jag tog vägen. Jag böjde huvudet bakåt för att se vad som väntade mig när rännan tog slut. HJULET! Men innan hjulet, så var det ett fall på ungefär 1,5 meter från rännan ner till backen.
När jag slog i backen slog ÄNTLIGEN nödstoppen ifrån, och hela liften stannade. Jag var v ä l d i g t snabbt uppe på fötterna igen! Jag ville inte stå där och förklara vad som hänt för Liftkillen som kommer susandes på skoter för att sätta igång liften igen.
Med mössan på sne och snö i naveln sprang jag upp till min kompis, som hade samlat ihop mina prylar. Jag sa inget. Hon sa inget. Jag tog mina grejer, satte på dom fort som f_n, och åkte därifrån. Snabbt! Har för mig att vi stannade lite längre ner i backen, i skydd från alla blickar, och pustade ut. Det är möjligt att vi skrattade lite också....
Ungefär tio år senare sitter jag med mammorna i våran föräldragrupp och pratar. Av någon anledning berättar jag händelsen för mammorna. Och kan man tänka sig, mamma H, som är lika gammal som mig, men som gick på en annan skola i en annan "stad", kom ihåg den händelsen! Ryktet hade spridit sig, men som tur var, var det ingen som visste vem den stackars personen som farit in i rännan egentligen var. Nu spelar det ju ingen roll om folk vet att det är jag, men om de hade vetat att det var jag när jag gick på högstadiet, så hade jag nog låst in mig på mitt rum och kastat bort nyckeln. SÅ pinsamt hade jag nog tyckt att det hade varit.... *skratt* Tur att man tar livet med lite mer klackspark nu, än vad man gjorde då!
Nu tycker nog min käre sambo att jag är lite fjantig. "det är väl inge svårt att åka ankarlift!" Men jag lider faktiskt fortfarande av min traumatiska upplevelse. Tycker fortfarande att det är obehagligt att åka lift. Om det inte är pluttlift förståss...
Sedan följer den vanlig proceduren: man står och laddar för att så snabbt som möjligt komma iväg och hinna ställa sig på rätt ställe efter att de som står före har åkt iväg med sin lift. När det sedan är dags att komma på plats, fastnar man överallt med skidor, stavar och allt man har med sig. JÄVLIGT mycket prylar känns det i alla fall som att man har just i dessa tillfällen. Trångt och jäkligt är det också, det är som små bås! Varför då egentligen?! Urdumt.
Sedan står man där med ett turbodunkande hjärta och är till 100% redo när man ser sin lift komma åkande. Först sakta. Sedan sakta. Sedan kommer den in i det stora hjulet, och då får den helt plötsligt superfart, och slänger sig runt hjulet och kommer farande mot en i hundratio. DÅ är det ganska skönt när det finns en Liftmänniska på plats som tycker att man ser lite ovan och skrajsen ut, som kliver ut och tar tag i liften och sätter den på rätt ställe. En sån människa fanns inte på plats där och då, när jag var den som var tvungen att stå längst in.
Dunk! En lift i huvet (och eftersom jag gick på högstadiet så hade jag raderat ordet "hjälm" ur mitt ordförråd) Okej, bara att göra sig redo för nästa lift istället. Den gången gick det hyfsat. Den hamnade inte riktigt på rätt stället först, utan hamnade mer i ryggslutet. Och eftersom man har ungefär 0,02 sekunder på sig att sätta liften till rätta innan Rycket kommer (då hela linan har vevats ut och liften tar sats för att orka dra upp två människor för en stor backe) med tillhörande wiplashskada, så är man stressad som sjutton!
Naturligtvis hinner man inte, utan får försöka få ner liften från ryggen, över rumpan och sedan under rumpan i uppförsbacke samtidigt som man ska försöka ha koll på alla prylarna och inte korsa skidorna. Och när man har någon brevid sig så räcker det ju inte med att inte försöka korsa sina egna skidor, man ska ju helst försöka att inte korsa den andra personens skidor heller. Inte helt enkelt i alla lägen vill jag lova!
När den första pärsen är över så kan man andas ut nån minut innan nästa prövning kommer: avstigningen. Nu i efterhand så vet jag att när man är den som sitter innerst, så måste man dra liften NER och ut, inte bara ut. För om man har en jacka med resår i midjan, så att det blir som en liten kjol från midjan och ner, så är det v ä l d i g t lätt att fastna. Jag hade en jacka med en liten kjol på, efterom det var det man skulle ha då - när jag gick på högstadiet. Min kompis hoppade alltså av liften, och när jag skulle dra bort den från min rumpa, så drog jag bara ut och inte ner.
Hux Flux så låg jag på backen med noll kontroll över skidor och stavar. PINSAMT!! tyckte jag, eftersom jag gick på högstadiet. När jag sedan skulle försöka komma på fötter igen, så gick inte det. Varför gick det inte? Jo, för jag satt fortfarande fast i liften - som fortfarande åkte! Nödstoppen hade inte utlösts. Hela linan var utdragen, och liften fortsatte att dra mig längst backen. Men stanna nån gång då, så att jag kan komma härifrån! tänkte jag lätt panikslaget för mig själv. Det gjorde den inte.... Den fortsatte in i rännan, som alla liftar fångas in i efter det att folk (i normala fall) har klivit av. Och in i rännan åkte även jag. Vid det tillfället släpades jag på rygg, med ansiktet riktat mot alla förvånade ansikten som kikade in i rännan för att se vart jag tog vägen. Jag böjde huvudet bakåt för att se vad som väntade mig när rännan tog slut. HJULET! Men innan hjulet, så var det ett fall på ungefär 1,5 meter från rännan ner till backen.
När jag slog i backen slog ÄNTLIGEN nödstoppen ifrån, och hela liften stannade. Jag var v ä l d i g t snabbt uppe på fötterna igen! Jag ville inte stå där och förklara vad som hänt för Liftkillen som kommer susandes på skoter för att sätta igång liften igen.
Med mössan på sne och snö i naveln sprang jag upp till min kompis, som hade samlat ihop mina prylar. Jag sa inget. Hon sa inget. Jag tog mina grejer, satte på dom fort som f_n, och åkte därifrån. Snabbt! Har för mig att vi stannade lite längre ner i backen, i skydd från alla blickar, och pustade ut. Det är möjligt att vi skrattade lite också....
Ungefär tio år senare sitter jag med mammorna i våran föräldragrupp och pratar. Av någon anledning berättar jag händelsen för mammorna. Och kan man tänka sig, mamma H, som är lika gammal som mig, men som gick på en annan skola i en annan "stad", kom ihåg den händelsen! Ryktet hade spridit sig, men som tur var, var det ingen som visste vem den stackars personen som farit in i rännan egentligen var. Nu spelar det ju ingen roll om folk vet att det är jag, men om de hade vetat att det var jag när jag gick på högstadiet, så hade jag nog låst in mig på mitt rum och kastat bort nyckeln. SÅ pinsamt hade jag nog tyckt att det hade varit.... *skratt* Tur att man tar livet med lite mer klackspark nu, än vad man gjorde då!
Nu tycker nog min käre sambo att jag är lite fjantig. "det är väl inge svårt att åka ankarlift!" Men jag lider faktiskt fortfarande av min traumatiska upplevelse. Tycker fortfarande att det är obehagligt att åka lift. Om det inte är pluttlift förståss...
Tandläkare
usch usch, jag var där igår. Lagade ett litet hål. Var första gången på ungefär ....kanske 14 år? Ja, det var i alla fall väldigt längesedan! Jag kan ju inte direkt påstå att jag gillar att gå dit, men jag har inte tandläkarskräck heller. Tycker bara att det är lite obehagligt ibland.
Men det som jag tycker är absolut jobbigast, det är när de ska hålla på och pilla och greja med en massa vassa saker. För mitt problem när de grejerna kommer fram, är att jag tänker "inte svälja, inte svälja!". För när jag sväljer så blir det GULP-sväljningar, vilket betyder att allt i munnen rör på sig som sjutton, vilket i sin tur gör att jag blir livrädd för att de ska råka peta och sticka med alla vassa saker i kinden eller tungan istället.
Som igår till exempel, så började allt med att de frågade om jag ville ha bedövning. Hallå? Jag ska liksom laga en tand här! Jag hade bedövning när jag klämde ut en unge, och vad är det i jämförelse med det här?! Det är klart som sjutton jag vill ha bedövning!! Shit, jag är väl ingen macho-man heller!
Då kom nästa grej, som var mycket bättre när man var liten och skulle få en jättespruta i munnen. Då sa alltid tandläkaren att man kunde blunda, och hålla i sköterskans hand - vilken man kunde klämma om det gjorde ont. Nu! Ingen sån sympati nånstans. Inte ens ett endaste litet finger man kunde klämma när det brände till i tandköttet.
Men huj (!) vad bedövning jag fick, jag läspade i fem timmar efteråt. Sedan fick jag serpentin-sugen under tungan. Den är bra den! För den fungerar liksom lite som en stopp för att inte tungan ska kunna flänga och fara lite som den vill. Min tunga har annars en fömåga att vilja göra det, när den absolut inte ska det. Det värsta är att jag kan inte rå för det, jag har inte kontroll över den! Som när man ska kolla/pilla på nåt själv i munnen, då dras den som en magnet till det stället man ska kolla på - och är bara i vägen!
Efter att jag hade fått serpentin-sugen, så började han borra och greja med allt vad man nu gör när man lagar hål. Men det värsta är att dom använder en liten vattenspruta där inne också, och sprutar in MER i munnen - precis som att man inte har nog med sitt eget spott, som man panikslaget ligger och tänker "inte svälja! inte svälja!" om. Nej, då forsar det ner vatten i svalget så att det verkligen inte går att motstå att svälja. Och när man väl ger efter för att svälja, så blir det nåt slags turbosvälj, som gör att man tvångssväljer ungefär tio gånger, och alla instrumenten i munnen far upp och ner, upp och ner.
Men jag klarade mig ifrån några extra borrhål i kinden, som tur var!
Men det som jag tycker är absolut jobbigast, det är när de ska hålla på och pilla och greja med en massa vassa saker. För mitt problem när de grejerna kommer fram, är att jag tänker "inte svälja, inte svälja!". För när jag sväljer så blir det GULP-sväljningar, vilket betyder att allt i munnen rör på sig som sjutton, vilket i sin tur gör att jag blir livrädd för att de ska råka peta och sticka med alla vassa saker i kinden eller tungan istället.
Som igår till exempel, så började allt med att de frågade om jag ville ha bedövning. Hallå? Jag ska liksom laga en tand här! Jag hade bedövning när jag klämde ut en unge, och vad är det i jämförelse med det här?! Det är klart som sjutton jag vill ha bedövning!! Shit, jag är väl ingen macho-man heller!
Då kom nästa grej, som var mycket bättre när man var liten och skulle få en jättespruta i munnen. Då sa alltid tandläkaren att man kunde blunda, och hålla i sköterskans hand - vilken man kunde klämma om det gjorde ont. Nu! Ingen sån sympati nånstans. Inte ens ett endaste litet finger man kunde klämma när det brände till i tandköttet.
Men huj (!) vad bedövning jag fick, jag läspade i fem timmar efteråt. Sedan fick jag serpentin-sugen under tungan. Den är bra den! För den fungerar liksom lite som en stopp för att inte tungan ska kunna flänga och fara lite som den vill. Min tunga har annars en fömåga att vilja göra det, när den absolut inte ska det. Det värsta är att jag kan inte rå för det, jag har inte kontroll över den! Som när man ska kolla/pilla på nåt själv i munnen, då dras den som en magnet till det stället man ska kolla på - och är bara i vägen!
Efter att jag hade fått serpentin-sugen, så började han borra och greja med allt vad man nu gör när man lagar hål. Men det värsta är att dom använder en liten vattenspruta där inne också, och sprutar in MER i munnen - precis som att man inte har nog med sitt eget spott, som man panikslaget ligger och tänker "inte svälja! inte svälja!" om. Nej, då forsar det ner vatten i svalget så att det verkligen inte går att motstå att svälja. Och när man väl ger efter för att svälja, så blir det nåt slags turbosvälj, som gör att man tvångssväljer ungefär tio gånger, och alla instrumenten i munnen far upp och ner, upp och ner.
Men jag klarade mig ifrån några extra borrhål i kinden, som tur var!
Sommar vs. Vinter
Varför kan man aldrig nöja sig med det man har för tillfället? Varför vill man alltid ha något mer eller annat?
Som nu till exempel: jag är trött, trött, trött. Lova sover, och jag borde egentligen fixa och greja i köket, eftersom jag vill ha det rent och snyggt runt omkring mig. Men, jag hatar att städa. Tycker inte om det och kommer aldrig göra. Så nu sitter jag och tänker på att jag skulle vilja ha en städerska anställd som kunde göra allt sånt tråkigt åt mig. Då skulle jag bara kunna gå runt här hemma och vara trallandes glad och njuta av mitt rena och fina hem.
Men OM jag skulle få en städerska, då skulle jag helt plötsligt vilja städa själv istället, eftersom bara tanken på att jag anställt en annan människa som ska städa och plocka och göra rent efter mig, får mig att skämmas så att öronen blir röda.
Så nu sitter jag istället och svär över våra nya små runda vita mattor från IKEA som fäller mer än vad katten gör - vilket gör att det ständigt ligger små vita dammtussar överallt. Eller inte ständigt kanske, jag tror att de håller sig borta i ungefär 10 minuter efter det att man ha dammsugit, men sen smyger de sig fram igen.
Ett annat exempel på den ständiga onöjdheten är när det är sommar och varmt. Då längtar man plötsligt till den mysiga vintern med snö, jul, adventsljusstakar, mysiga tröjor, och långbyxor så att man inte behöver skämmas över stabbiga och orakade ben. Men nu när vi har vinter, då längtar jag till sommaren och värmen! Till sommaren, då man kan ha linne och kjol, äta glass, bada, ligga och sola med mera, med mera.
Varför är det så? Varför kan man aldrig bli nöjd?? En kompis till min kompis J är ute på sitt livs resa just nu. Man kan följa henne på Resedagboken.se, där man kan läsa om allt hon har gjort, och titta på bilder... Jag blir så a v u n d s j u k när jag läser på hennes sida! Jag vill oxå åka till värmen, träffa nytt folk, kolla in delfiner, pingviner och albatrossar, uppleva underbar natur, hoppa i vattenfall, rida liten häst och sova i tält...
Men jag har kommit på att om jag inte kan göra allt det där nu, så kan jag ju ta ett jobb istället så att jag tjänar pengar som vi kan spara, så att vi någon gång i vårat liv kan åka på en sån resa i alla fall! Så, någon som har ett jobb till övers? Någon? Ingen?....nejhej.... Jag får väl bli Alfa-kassans största och värsta kund istället då...igen! Och sitta och gräma mig dag ut och dag in för att jag tog 118 000 i studielån för att gå en utbildning för att utbilda mig till något jag tycker är roligt. Jag visste att jag skulle ha valt något tråkigt bristyrke istället!
Jag har dock en egen liten teori om varför jag vill ha sommar när det är vinter, och vinter när det är sommar:
På vintern är det mörkt, kallt och djävligt. Håret är elektriskt, man svettas ihjäl när man går på stan och går in-ut, in-ut i affärer.
När man går in-ut, in-ut i affärer så kan man aldrig böja sig fram när man är in. Det spelar ingen roll hur mycket man drar in luft genom näsan hela tiden man står framåtlutad, snoret kommer ändå farandes som en formel 1-bil vid sämsta tänkbara tillfälle.
Man är likblek (eftersom jag vägrar lägga mig i ett cancer-solarie), läpparna är torra, fingrarna är stelfrusna, jeansen blir blöta och när man kommer in och tar av sig skorna och inte hinner få av sig dem innan man har trampat på dem med hälen tio gånger, blir det kallt, kallt, kallt.
Det blir is på bilrutan på 2 minuter, på båda sidor. Och när man väl fått bort isen, så ligger imman kvar som en fet padda. Och när man ska ta på sig sina tjocka, mysiga tröjor så märker man att man visst inte hade så många som man trodde. Man hade närmare bestämt en, och den tröttnar man på ganska snabbt.
Som nu till exempel: jag är trött, trött, trött. Lova sover, och jag borde egentligen fixa och greja i köket, eftersom jag vill ha det rent och snyggt runt omkring mig. Men, jag hatar att städa. Tycker inte om det och kommer aldrig göra. Så nu sitter jag och tänker på att jag skulle vilja ha en städerska anställd som kunde göra allt sånt tråkigt åt mig. Då skulle jag bara kunna gå runt här hemma och vara trallandes glad och njuta av mitt rena och fina hem.
Men OM jag skulle få en städerska, då skulle jag helt plötsligt vilja städa själv istället, eftersom bara tanken på att jag anställt en annan människa som ska städa och plocka och göra rent efter mig, får mig att skämmas så att öronen blir röda.
Så nu sitter jag istället och svär över våra nya små runda vita mattor från IKEA som fäller mer än vad katten gör - vilket gör att det ständigt ligger små vita dammtussar överallt. Eller inte ständigt kanske, jag tror att de håller sig borta i ungefär 10 minuter efter det att man ha dammsugit, men sen smyger de sig fram igen.
Ett annat exempel på den ständiga onöjdheten är när det är sommar och varmt. Då längtar man plötsligt till den mysiga vintern med snö, jul, adventsljusstakar, mysiga tröjor, och långbyxor så att man inte behöver skämmas över stabbiga och orakade ben. Men nu när vi har vinter, då längtar jag till sommaren och värmen! Till sommaren, då man kan ha linne och kjol, äta glass, bada, ligga och sola med mera, med mera.
Varför är det så? Varför kan man aldrig bli nöjd?? En kompis till min kompis J är ute på sitt livs resa just nu. Man kan följa henne på Resedagboken.se, där man kan läsa om allt hon har gjort, och titta på bilder... Jag blir så a v u n d s j u k när jag läser på hennes sida! Jag vill oxå åka till värmen, träffa nytt folk, kolla in delfiner, pingviner och albatrossar, uppleva underbar natur, hoppa i vattenfall, rida liten häst och sova i tält...
Men jag har kommit på att om jag inte kan göra allt det där nu, så kan jag ju ta ett jobb istället så att jag tjänar pengar som vi kan spara, så att vi någon gång i vårat liv kan åka på en sån resa i alla fall! Så, någon som har ett jobb till övers? Någon? Ingen?....nejhej.... Jag får väl bli Alfa-kassans största och värsta kund istället då...igen! Och sitta och gräma mig dag ut och dag in för att jag tog 118 000 i studielån för att gå en utbildning för att utbilda mig till något jag tycker är roligt. Jag visste att jag skulle ha valt något tråkigt bristyrke istället!
Jag har dock en egen liten teori om varför jag vill ha sommar när det är vinter, och vinter när det är sommar:
På vintern är det mörkt, kallt och djävligt. Håret är elektriskt, man svettas ihjäl när man går på stan och går in-ut, in-ut i affärer.
När man går in-ut, in-ut i affärer så kan man aldrig böja sig fram när man är in. Det spelar ingen roll hur mycket man drar in luft genom näsan hela tiden man står framåtlutad, snoret kommer ändå farandes som en formel 1-bil vid sämsta tänkbara tillfälle.
Man är likblek (eftersom jag vägrar lägga mig i ett cancer-solarie), läpparna är torra, fingrarna är stelfrusna, jeansen blir blöta och när man kommer in och tar av sig skorna och inte hinner få av sig dem innan man har trampat på dem med hälen tio gånger, blir det kallt, kallt, kallt.
Det blir is på bilrutan på 2 minuter, på båda sidor. Och när man väl fått bort isen, så ligger imman kvar som en fet padda. Och när man ska ta på sig sina tjocka, mysiga tröjor så märker man att man visst inte hade så många som man trodde. Man hade närmare bestämt en, och den tröttnar man på ganska snabbt.
På sommaren är det oftast inte så varmt som man önskat, och när det väl är det så är det oftast vid fel tillfälle; till exempel när man sitter i bilen med trasig AC.
Man är tomatröd istället för likblek, eftersom hudtypen som fastnade på ens kropp tydligen inte tycker om solen. Det känns inge bra att ligga på stranden i förrförra årets bikini, eftersom årets nyårslöfte visst inte hölls det här året heller.
På kvällarna när man ska sitta och mysa i den härliga svenska sommarnaturen, är man aldrig ensam. När man gett upp och sökt skydd inomhus är man 1 liter blod fattigare och 50 myggbett rikare.
När man går på stan och går in-ut, in-ut i affärer så gör man det mest för att få lite fläktande frisk luft inomhus, eftersom det är så kvävande varmt ute. Men om man även passar på att shoppa lite kläder, så hänger/ligger just min storlek höst upp, så att man blottar svettringarna under armarna för alla i affären, svettringar som man fått för att det är så kvävande varmt ute - just den dan.
Så när man på den varma dagen står i garderoben och letar efter alla linnen som man väntat hela vintern på att använda, hittar man bara en massa tjocka mysiga tröjor istället.
Men, svart och vitt, glad och ledsen, ful och snygg, god och äcklig - det finns oftast en bra sida av dem båda. Och det är klart att vintern har många bra saker, precis som sommaren har!! Vad sägs till exempel om; jultomten, adventskalendern, persika/hallon glass, sommarskor med matchande badväska, fågelkvitter och jasminebuskar.
PS. Vill tacka Henrik idag för att han gjorde ett sådant enastående jobb med hårfärgen. Min alldeles egna lilla handy-man! Sedan sabbade jag hans bra:iga jobb genom att gå lös med saxen... jaja, det växer väl ut igen... Så sa alltid mamma när man kom hem och var några hundralappar fattigare och var en 4 centimeters lugg rikare. DS.
Man är tomatröd istället för likblek, eftersom hudtypen som fastnade på ens kropp tydligen inte tycker om solen. Det känns inge bra att ligga på stranden i förrförra årets bikini, eftersom årets nyårslöfte visst inte hölls det här året heller.
På kvällarna när man ska sitta och mysa i den härliga svenska sommarnaturen, är man aldrig ensam. När man gett upp och sökt skydd inomhus är man 1 liter blod fattigare och 50 myggbett rikare.
När man går på stan och går in-ut, in-ut i affärer så gör man det mest för att få lite fläktande frisk luft inomhus, eftersom det är så kvävande varmt ute. Men om man även passar på att shoppa lite kläder, så hänger/ligger just min storlek höst upp, så att man blottar svettringarna under armarna för alla i affären, svettringar som man fått för att det är så kvävande varmt ute - just den dan.
Så när man på den varma dagen står i garderoben och letar efter alla linnen som man väntat hela vintern på att använda, hittar man bara en massa tjocka mysiga tröjor istället.
Men, svart och vitt, glad och ledsen, ful och snygg, god och äcklig - det finns oftast en bra sida av dem båda. Och det är klart att vintern har många bra saker, precis som sommaren har!! Vad sägs till exempel om; jultomten, adventskalendern, persika/hallon glass, sommarskor med matchande badväska, fågelkvitter och jasminebuskar.
PS. Vill tacka Henrik idag för att han gjorde ett sådant enastående jobb med hårfärgen. Min alldeles egna lilla handy-man! Sedan sabbade jag hans bra:iga jobb genom att gå lös med saxen... jaja, det växer väl ut igen... Så sa alltid mamma när man kom hem och var några hundralappar fattigare och var en 4 centimeters lugg rikare. DS.
Tekniknisse
Jag är en så kallad Tn (Tekniknisse). Jag har alltid varit det, men nu är jag det ganska så mycket mer eftersom jag utbildade mig till Mediedesigner. Fast det finns de som är Tn massor, jättemycket, och betydligt mycket mer än vad jag är!
Hur som helst, eftersom jag i vissa sammanhang klassas som en Tn, så anser jag att jag hänger med ganska mycket i teknikens utveckling. Alla nya grejer som ploppar upp hela tiden, och som med tidens gång förr eller senare blir oumbärliga att leva utan, försöker jag ha koll på. Nu förskönar jag kanske lite...Men om jag säger så här då: jag kan mer än en vanlig Svensson, men inte lika mycket som dom riktiga Tn:en. Inom vissa områden har jag mer koll, och inom andra har jag mindre. Jag kan mer än vad min sambo kan! hehe..
Men om man går en generation bakåt i tiden så har inte dom riktigt lika mycket koll. Min mamma och pappa till exempel vägrar betala räkningar över Internet. Det spelar ingen roll hur mycket (straff)avgifter banken tar ut för att de ska få en inbetalningsbokshäfte med papper i, de vägrar gå med i trenden att använda Internetbanken. " det är inte säkert sörru ".
Pappa kan ringa på sin mobiltelefon, och läsa sms (om han av misstag råkar trycka på rätt knapp), men han kan inte skriva sms. Tycker att det är onödigt. "man hinner säga jättemycket saker på den tiden man får för 2 kronor, som ett sms kostar". Okej, det kanske är sant.
Om man går ytterligare en generation bakåt i tiden så har dom...ännu lite mindre koll. Min morfar är en sådan. Problemet med honom är att han inte riktigt vill erkänna det själv. Han vill kunna, tror att han kan efter ett tag, men det blir bara...fel. Jag har försökt förklara för honom vad Internet är. Men det är inte det lättaste att förklara det för någon som aldrig ägt en dator, och som gick i pension när de elektriska skrivmaskinerna gjorde entré. (inte riktigt kanske, men nästan)
När mormor och morfar skulle flytta senast skulle han anmäla adressändring. Telefonsvararen (vad annars) som mötte honom i andra änden av telefonen sa att adressändring görs enklast över Internet. Morfar frågade då mig om jag kunde hjälpa honom med att göra en adressändring över det där Internet. Klart jag kan, sa jag. Vad kostar det? undrar han. Nej, det kostar inget - jag har bredband, sa jag. Bredband? Ja, det funkar som modem, fast är mycket bättre. Modem? Ja, datorn funkar som en telefon ungefär... SUCK! Det är nästan att man får dåligt samvete. Men hur lätt är det för dem egentligen att hänga med i allt som händer! Radion uppfanns, bilen uppfanns, tv:n uppfanns och PANG så har telefonerna blivit pyttesmå och trådlösa, tv:n har blivit platt, bilarna har mer hästkrafter än vad en häst har, man kan styra världen genom att trycka på knappar på ett tangentbord och så vidare. Jag fasar för vad det kommer vara som mina barnbarn kommer sitta och försöka förklara för mig i framtiden! Jag som anser mig vara en hyfsad Tn nu, kommer inte vara värd nånting när jag är 70...
Måste bara ta ytterligare ett roligt exempel på att den lite äldre generationen inte hänger med tekniken riktigt: Min kompis ringde till sin pappa och frågade efter ett telefonnummer som hon behövde, som hon visste att han hade. Hon sa till honom att han kunde sms:a det till henne när han hade letat fram det, eftersom hon visste att han hade i alla fall lite koll på hur man skriver och skickar sms. Hon väntade och efter ett tag fick hon ett sms:
noll ett nio åtta ett åtta två ett nio
Hur som helst, eftersom jag i vissa sammanhang klassas som en Tn, så anser jag att jag hänger med ganska mycket i teknikens utveckling. Alla nya grejer som ploppar upp hela tiden, och som med tidens gång förr eller senare blir oumbärliga att leva utan, försöker jag ha koll på. Nu förskönar jag kanske lite...Men om jag säger så här då: jag kan mer än en vanlig Svensson, men inte lika mycket som dom riktiga Tn:en. Inom vissa områden har jag mer koll, och inom andra har jag mindre. Jag kan mer än vad min sambo kan! hehe..
Men om man går en generation bakåt i tiden så har inte dom riktigt lika mycket koll. Min mamma och pappa till exempel vägrar betala räkningar över Internet. Det spelar ingen roll hur mycket (straff)avgifter banken tar ut för att de ska få en inbetalningsbokshäfte med papper i, de vägrar gå med i trenden att använda Internetbanken. " det är inte säkert sörru ".
Pappa kan ringa på sin mobiltelefon, och läsa sms (om han av misstag råkar trycka på rätt knapp), men han kan inte skriva sms. Tycker att det är onödigt. "man hinner säga jättemycket saker på den tiden man får för 2 kronor, som ett sms kostar". Okej, det kanske är sant.
Om man går ytterligare en generation bakåt i tiden så har dom...ännu lite mindre koll. Min morfar är en sådan. Problemet med honom är att han inte riktigt vill erkänna det själv. Han vill kunna, tror att han kan efter ett tag, men det blir bara...fel. Jag har försökt förklara för honom vad Internet är. Men det är inte det lättaste att förklara det för någon som aldrig ägt en dator, och som gick i pension när de elektriska skrivmaskinerna gjorde entré. (inte riktigt kanske, men nästan)
När mormor och morfar skulle flytta senast skulle han anmäla adressändring. Telefonsvararen (vad annars) som mötte honom i andra änden av telefonen sa att adressändring görs enklast över Internet. Morfar frågade då mig om jag kunde hjälpa honom med att göra en adressändring över det där Internet. Klart jag kan, sa jag. Vad kostar det? undrar han. Nej, det kostar inget - jag har bredband, sa jag. Bredband? Ja, det funkar som modem, fast är mycket bättre. Modem? Ja, datorn funkar som en telefon ungefär... SUCK! Det är nästan att man får dåligt samvete. Men hur lätt är det för dem egentligen att hänga med i allt som händer! Radion uppfanns, bilen uppfanns, tv:n uppfanns och PANG så har telefonerna blivit pyttesmå och trådlösa, tv:n har blivit platt, bilarna har mer hästkrafter än vad en häst har, man kan styra världen genom att trycka på knappar på ett tangentbord och så vidare. Jag fasar för vad det kommer vara som mina barnbarn kommer sitta och försöka förklara för mig i framtiden! Jag som anser mig vara en hyfsad Tn nu, kommer inte vara värd nånting när jag är 70...
Måste bara ta ytterligare ett roligt exempel på att den lite äldre generationen inte hänger med tekniken riktigt: Min kompis ringde till sin pappa och frågade efter ett telefonnummer som hon behövde, som hon visste att han hade. Hon sa till honom att han kunde sms:a det till henne när han hade letat fram det, eftersom hon visste att han hade i alla fall lite koll på hur man skriver och skickar sms. Hon väntade och efter ett tag fick hon ett sms:
noll ett nio åtta ett åtta två ett nio
Ont i hjärtat
Idag hade jag en sån där riktigt, riktigt positiv och bra dag! Den var dock inte fulländad. För att den ska kunna bli det måste någon ringa och erbjuda mig ett jobb. Men den var ändå riktigt bra! Ni vet, det var en sån där dag då man uppskattar livet, världen, myrorna - ja allt! Allt är vackert, otroligt och underbart. Man älskar alla människor i ens närhet och man blir tårögd av glädje när någon är snäll mot en.
Jag var ute på en riktig långpromenad i solskenet med min Lova. Fem minuter efter att jag låste dörren var jag ute på landet. Underbart! Solen sken, snön gnistrade, fåglarna kvittrade. Underbart! Gick och kikade på den vita närkeslätten med Kilsbergen långt där borta. Underbart!
Men, så är man ju Nerike-människa ut i fingerspetsarna, så förr eller senare kommer det ju någon liten pessimistisk tanke mellan alla dessa positiva...
När jag gick där på landet, smålog, och tänkte på vad underbart Sverige är - egentligen, och vilken tur vi har som bor här - egentligen, fast alla jämt tjatar om hur kallt och trist det är här och att man vill emigrera till utlandet (inklusive jag själv kan jag villigt erkänna). Så kom jag och tänka på alla stackars människor som lever i krigsländer, och alla de som inte har det lika bra i sina länder som vi i Sverige har - solskensväder till trots. Hur kan vi i detta vackra land säga till en annan människa som kommer och frågar om den kan få bo här "Så du bor i ett land med krig, mord, hat, tortyr och sån't? Jobbigt. Men här får du inte bo! Det här är ju vårat land! Här är det bara vi som får bo!" Hur kan vi människor vara så grymma mot varandra?! Jag förstår inte. Det är så man får ont i hjärtat... (Nu var jag tvungen att gå in på Greenpeace hemsida och stilla mitt samvete genom att vara snäll mot naturen och alla gulliga små djur. Men när jag tänkte efter så känner jag mig inte riktigt redo att hoppa på en av deras stora båtar och slåss med näbbar och klor än... Kanske någon gång senare i livet...Kanske ska nöja mig med att donera en söt liten summa varje månad istället...)
När jag var liten visste man vilka ställen man skulle hålla sig borta ifrån om man inte ville stöta på några läskiga typer. Dessa läskiga typer var allt som oftast fyllegubbar, vilka framstår som små rara lamm i jämnförelse med dagens läskiga typer. Överallt annars var man dödstrygg, och tänkte inte ens tanken att det skulle kunna komma någon psykiskt sjuk människa ut ur skogen och hugga ihjäl en.
Jag fick göra ganska mycket för mina föräldrar. Antar att de kunde lita på att jag gjorde som jag blivit tillsagd och tagit till mig deras varnande ord. Jag tror absolut att jag kommer kunna lita på Lova med. Vad jag däremot känner att jag inte kan lita på är samhället. Fasen, jag är ju livrädd NU för vad som kommer kunna hända henne på väg mellan hemmet och skolan. Det känns som att det springer runt galna människor överallt! Och det värsta är att det inte bara är äldre män som ser skumma ut, som man ska gå omvägar runt. Nu kan det vara lika farligt att möta ett gäng 10-åringar på en mörk cykelväg...
Som idag till exempel, när jag hade ungefär 7 minuter kvar till hem, så mötte jag en tjej med hund. Det var andra gången under promenadens gång. Första gången var när jag hade gått i ungefär 15 minuter, mitt ute på vischan. Jag kände igen henne andra gången på grund av hennes lååånga flätor (jag kämpar nämligen för tillfället med att spara mitt hår så att det ska bli så där långt och fint. Så jag lägger märke till människor som har väldigt långt hår...)
I alla fall, när jag mötte henne den andra gången så sa hon "ja, du går snabbare än mig, men jag har min här inne." Första tanken: Ett psyko! Skydda Lova, och gå fort härifrån! Det gjorde jag inte, för hon såg ganska harmlös ut. Dessutom blev jag nyfiken på vad det var hon menade egentligen. Så jag frågade hur hon menade, och hon upprepade det hon nyss hade sagt. "Ja, alltså, du går mycket snabbare än mig för att du har fått din redan, men jag har fortfarande min här inne." Pekandes först på min vagn, och sedan på sin mage. "Jag hoppas verkligen att den kommer ut vilken dag som helst, för det ser skönare ut att gå som du gör - med vagn"
Först då såg jag att hennes svarta jacka putade ut lite mystiskt över magtrakten. Jag log, skrattade lite, sa något trevligt tillbaka, och fortsatte sedan min promenad hem. Andra tanken: Man blir ju helt s k a d a d av att leva i det här samhället! Nu beskyller man till och med gravida kvinnor med långa flätor för att vara psykfall med en kniv i innerfickan... Sorgligt!
Jag var ute på en riktig långpromenad i solskenet med min Lova. Fem minuter efter att jag låste dörren var jag ute på landet. Underbart! Solen sken, snön gnistrade, fåglarna kvittrade. Underbart! Gick och kikade på den vita närkeslätten med Kilsbergen långt där borta. Underbart!
Men, så är man ju Nerike-människa ut i fingerspetsarna, så förr eller senare kommer det ju någon liten pessimistisk tanke mellan alla dessa positiva...
När jag gick där på landet, smålog, och tänkte på vad underbart Sverige är - egentligen, och vilken tur vi har som bor här - egentligen, fast alla jämt tjatar om hur kallt och trist det är här och att man vill emigrera till utlandet (inklusive jag själv kan jag villigt erkänna). Så kom jag och tänka på alla stackars människor som lever i krigsländer, och alla de som inte har det lika bra i sina länder som vi i Sverige har - solskensväder till trots. Hur kan vi i detta vackra land säga till en annan människa som kommer och frågar om den kan få bo här "Så du bor i ett land med krig, mord, hat, tortyr och sån't? Jobbigt. Men här får du inte bo! Det här är ju vårat land! Här är det bara vi som får bo!" Hur kan vi människor vara så grymma mot varandra?! Jag förstår inte. Det är så man får ont i hjärtat... (Nu var jag tvungen att gå in på Greenpeace hemsida och stilla mitt samvete genom att vara snäll mot naturen och alla gulliga små djur. Men när jag tänkte efter så känner jag mig inte riktigt redo att hoppa på en av deras stora båtar och slåss med näbbar och klor än... Kanske någon gång senare i livet...Kanske ska nöja mig med att donera en söt liten summa varje månad istället...)
När jag var liten visste man vilka ställen man skulle hålla sig borta ifrån om man inte ville stöta på några läskiga typer. Dessa läskiga typer var allt som oftast fyllegubbar, vilka framstår som små rara lamm i jämnförelse med dagens läskiga typer. Överallt annars var man dödstrygg, och tänkte inte ens tanken att det skulle kunna komma någon psykiskt sjuk människa ut ur skogen och hugga ihjäl en.
Jag fick göra ganska mycket för mina föräldrar. Antar att de kunde lita på att jag gjorde som jag blivit tillsagd och tagit till mig deras varnande ord. Jag tror absolut att jag kommer kunna lita på Lova med. Vad jag däremot känner att jag inte kan lita på är samhället. Fasen, jag är ju livrädd NU för vad som kommer kunna hända henne på väg mellan hemmet och skolan. Det känns som att det springer runt galna människor överallt! Och det värsta är att det inte bara är äldre män som ser skumma ut, som man ska gå omvägar runt. Nu kan det vara lika farligt att möta ett gäng 10-åringar på en mörk cykelväg...
Som idag till exempel, när jag hade ungefär 7 minuter kvar till hem, så mötte jag en tjej med hund. Det var andra gången under promenadens gång. Första gången var när jag hade gått i ungefär 15 minuter, mitt ute på vischan. Jag kände igen henne andra gången på grund av hennes lååånga flätor (jag kämpar nämligen för tillfället med att spara mitt hår så att det ska bli så där långt och fint. Så jag lägger märke till människor som har väldigt långt hår...)
I alla fall, när jag mötte henne den andra gången så sa hon "ja, du går snabbare än mig, men jag har min här inne." Första tanken: Ett psyko! Skydda Lova, och gå fort härifrån! Det gjorde jag inte, för hon såg ganska harmlös ut. Dessutom blev jag nyfiken på vad det var hon menade egentligen. Så jag frågade hur hon menade, och hon upprepade det hon nyss hade sagt. "Ja, alltså, du går mycket snabbare än mig för att du har fått din redan, men jag har fortfarande min här inne." Pekandes först på min vagn, och sedan på sin mage. "Jag hoppas verkligen att den kommer ut vilken dag som helst, för det ser skönare ut att gå som du gör - med vagn"
Först då såg jag att hennes svarta jacka putade ut lite mystiskt över magtrakten. Jag log, skrattade lite, sa något trevligt tillbaka, och fortsatte sedan min promenad hem. Andra tanken: Man blir ju helt s k a d a d av att leva i det här samhället! Nu beskyller man till och med gravida kvinnor med långa flätor för att vara psykfall med en kniv i innerfickan... Sorgligt!
Pengar
Tänk vad underbart livet skulle vara om vi inte var så förbannat beroende av pengar! Ibland köper de lycka, men allt som oftast orsakar de bara magont...
Om jag var ekonomiskt oberoende (som jag sitter och drömmer om ganska ofta) så skulle jag:
- bjuda med min Henrik och min Lova på en hejdundrandes semester
- bjuda henrik och alla våra vänner upp till VM i Åre. Jag gillar kylan ungefär lika mycket som en spik i foten, men henrik älskar snö.
- bjuda med min älskade familj på en hejdundrandes semester.
- köpa massage 2 gånger i veckan till mamma och pappa livet ut
- gå in på CSN och betala tillbaka mitt och henriks studielån i kontanter. Henrik skulle få följa med och njuta han oxå, men även för att föreviga alltihopa på film.
- sälja våran bostadsrätt, betala tillbaka lånet - och därefter köpa ett HUS med många rum, knarrande trägolv, balkar i taket, öppna spisar, bubbelbad o bastu, spindelfri källare, mysigt snedtak,
gå-in-i-garderober och många förråd.
- köpa nya bilar; en till mig och en till henrik. Kontant förstås.
- starta ett företag med Tina, så att både hon och jag kan få jobba med det vi är utbildade inom, och tycker är kul
- samtidigt som vi slipper vara arbetslösa.
- peka finger åt Alfa-kassan. Nej förresten, make it two!
PLUS en massa andra grejer =)
Suck suck, det är ju bra att det är gratis att drömma i alla fall, för om det oxå hade kostat hade jag inte haft råd med det. Jag la mina sista slantar på mat idag...
Om jag var ekonomiskt oberoende (som jag sitter och drömmer om ganska ofta) så skulle jag:
- bjuda med min Henrik och min Lova på en hejdundrandes semester
- bjuda henrik och alla våra vänner upp till VM i Åre. Jag gillar kylan ungefär lika mycket som en spik i foten, men henrik älskar snö.
- bjuda med min älskade familj på en hejdundrandes semester.
- köpa massage 2 gånger i veckan till mamma och pappa livet ut
- gå in på CSN och betala tillbaka mitt och henriks studielån i kontanter. Henrik skulle få följa med och njuta han oxå, men även för att föreviga alltihopa på film.
- sälja våran bostadsrätt, betala tillbaka lånet - och därefter köpa ett HUS med många rum, knarrande trägolv, balkar i taket, öppna spisar, bubbelbad o bastu, spindelfri källare, mysigt snedtak,
gå-in-i-garderober och många förråd.
- köpa nya bilar; en till mig och en till henrik. Kontant förstås.
- starta ett företag med Tina, så att både hon och jag kan få jobba med det vi är utbildade inom, och tycker är kul
- samtidigt som vi slipper vara arbetslösa.
- peka finger åt Alfa-kassan. Nej förresten, make it two!
PLUS en massa andra grejer =)
Suck suck, det är ju bra att det är gratis att drömma i alla fall, för om det oxå hade kostat hade jag inte haft råd med det. Jag la mina sista slantar på mat idag...
3 sekunder tystnad
För ett par veckor sedan satt jag hemma i soffan och slötittade på TV en sväng innan jag skulle lägga mig. Då ringde plötsligt telefonen.
"Hej det är J..."
Sedan följde ungefär 3 sekunders tystnad, och jag kände direkt en obehaglig känsla i maggropen.
"...jag ligger på sjukhus"
J, en av min allra käraste vänner, som jag känt sedan vi började hos samma dagmamma vid 1½-års ålder hade blivit påkörd av en bil. Hon hade varit på väg till universitetet på cykel, korsade en väg, samtidigt kom en bil... Hon kom undan med en krossad axelkula, bruten arm, stukad handled, några stukade tår och rejäla blåmärken - som tur var!
När samtalet var över satt jag bara stilla i soffan och försökte förstå vad som nyss hade hänt. Försökte förstå vad det hade inneburit om det hade gått mycket, mycket värre. Det tog nog några timmar innan jag ens tänkte ordet "död". Men när jag väl gjorde det, blev jag alldeles svag i benen. Tänk om J, min kära goa underbara vän hade försvunnit - för alltid! Älskade lilla Tant J, vad skulle Lova göra utan henne?! Usch, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.
Jag började tänka tillbaka. Tillbaka till det sista samtalet vi hade haft. När var det? Det var dagen innan. Vad hade varit det sista jag hade sagt till henne? "vi hörs imorrn...hejdå"...
Tänk att det ska till något sådant för att man ska inse att man inte kan ta varandra för givet! Fast samtidigt kan man ju inte gå runt och vara rädd hela tiden, och tänka att det man gör nu kan vara det sista. Hur deprimerande skulle inte det vara...
"Hej det är J..."
Sedan följde ungefär 3 sekunders tystnad, och jag kände direkt en obehaglig känsla i maggropen.
"...jag ligger på sjukhus"
J, en av min allra käraste vänner, som jag känt sedan vi började hos samma dagmamma vid 1½-års ålder hade blivit påkörd av en bil. Hon hade varit på väg till universitetet på cykel, korsade en väg, samtidigt kom en bil... Hon kom undan med en krossad axelkula, bruten arm, stukad handled, några stukade tår och rejäla blåmärken - som tur var!
När samtalet var över satt jag bara stilla i soffan och försökte förstå vad som nyss hade hänt. Försökte förstå vad det hade inneburit om det hade gått mycket, mycket värre. Det tog nog några timmar innan jag ens tänkte ordet "död". Men när jag väl gjorde det, blev jag alldeles svag i benen. Tänk om J, min kära goa underbara vän hade försvunnit - för alltid! Älskade lilla Tant J, vad skulle Lova göra utan henne?! Usch, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.
Jag började tänka tillbaka. Tillbaka till det sista samtalet vi hade haft. När var det? Det var dagen innan. Vad hade varit det sista jag hade sagt till henne? "vi hörs imorrn...hejdå"...
Tänk att det ska till något sådant för att man ska inse att man inte kan ta varandra för givet! Fast samtidigt kan man ju inte gå runt och vara rädd hela tiden, och tänka att det man gör nu kan vara det sista. Hur deprimerande skulle inte det vara...
När såna här saker händer så börjar jag alltid tänka - en massa! Jag och Henrik har inget testamente. Det kanske vi borde - nu när vi har barn och allt? Brukar man skriva testamente när man är 25? Har jag olycksfallförsäkring? Har jag livförsäkring? Exakt vad innebär livförsäkring? Usch, det är det här jag menar med att jag inte riktigt har hängt med medans mitt liv har rusat fram. Hopps, nu var jag visst 25 - då förväntas jag visst kunna en massa saker. Men jag kan inte en massa saker! jag har noll koll. En gång fick jag ringa till pappa och fråga var man fyller på olja i bilen. "Där det sitter ett lock som det är en oljesymbol på". Men naturligtvis! Borde man inte fatta sånt själv när man är vuxen, som jag tydligen är nu?
Ibland (= ganska ofta) vill jag bara vara liten igen! Slippa ansvar, slippa pengar, slippa jobb, slippa tvätt, slippa hyra, slippa laga mat, slippa gå och oroa sig för att alla sina nära och kära ska bli påkörda när dom är på väg till skolan eller jobbet...
Ibland (= ganska ofta) vill jag bara vara liten igen! Slippa ansvar, slippa pengar, slippa jobb, slippa tvätt, slippa hyra, slippa laga mat, slippa gå och oroa sig för att alla sina nära och kära ska bli påkörda när dom är på väg till skolan eller jobbet...
från en mamma till en annan
När min mamma fått reda på att hon skulle bli mormor så skickade hon denna till mig. Jag satt på min tre dagar gamla praktikplats och kämpade mot gråten när jag läste hennes mail. Det är konstigt vad man blivit blödig på sista tiden. Måste bero på att jag blivit vuxen! ;)
Jag födde dig raring, du kom ifrån mig
och hela mitt liv ska jag älska just dig
Din hy är så fjunig, din kropp är så varm
Jag håller dig nära intill på min arm
Du somnar så nöjd och trygg vid mitt bröst
Jag nynnar små visor till glädje och tröst
Gyllene lockar och ögon så blå
Knubbiga armar och fingrar så små
Din hand i min hand, ditt gurglande skratt
För mig är du lyckan, en värdefull skatt
Du växer var dag, liten blir stor
Jag gläds åt din framgång, jag är ju din mor
Jag räddar för spöken som kommer om natten
Jag vänder din kudde och hämtar dig vatten
Snart springer du lätt på smidiga ben
och kroppen blir knotig, som förr var så len
Du pratar och skrattar och sjunger och gråter
Jag tröstar, förmanar och lyssnar, förlåter
Du frågar om livet och allt runt omkring
Jag svarar på allt och på ingenting
Du börjar i skolan med ryggsäck och allt
och vantar och mössa ifall det blir kallt
Jag står där i fönstret och ser hur du går
Jag ler, fast i ögonen skymtar en tår
Vart tog de vägen, de år som försvann
Vad stor du har blivit, vad mycket du kan
Snart blir du förälskad och kinderna glöder
och sen blir du sviken och hjärtat det blöder
Jag tröstar och lyssnar och minns alltför väl
Hur sårbar man är i hjärta och själ
Snart flyttar du ut, strax lämnar du mig
och livet går på, fast nu utan dig
Vi träffas ibland, du gör små besök
Du sitter som förr vid mitt bord i mitt kök
Får nybakta bullar och dricker choklad
De minnena värmer, de gör mig så glad
Och nu har du gift dig, har egen familj
och jag har små barnbarn som jag tittar till
Fast pannan den rynkas och håret blir grått
Så minns jag med glädje de åren som gått
Jag tackar för lånet - för stort och för smått
Du är den vackraste gåva jag fått!
Jag födde dig raring, du kom ifrån mig
och hela mitt liv ska jag älska just dig
Din hy är så fjunig, din kropp är så varm
Jag håller dig nära intill på min arm
Du somnar så nöjd och trygg vid mitt bröst
Jag nynnar små visor till glädje och tröst
Gyllene lockar och ögon så blå
Knubbiga armar och fingrar så små
Din hand i min hand, ditt gurglande skratt
För mig är du lyckan, en värdefull skatt
Du växer var dag, liten blir stor
Jag gläds åt din framgång, jag är ju din mor
Jag räddar för spöken som kommer om natten
Jag vänder din kudde och hämtar dig vatten
Snart springer du lätt på smidiga ben
och kroppen blir knotig, som förr var så len
Du pratar och skrattar och sjunger och gråter
Jag tröstar, förmanar och lyssnar, förlåter
Du frågar om livet och allt runt omkring
Jag svarar på allt och på ingenting
Du börjar i skolan med ryggsäck och allt
och vantar och mössa ifall det blir kallt
Jag står där i fönstret och ser hur du går
Jag ler, fast i ögonen skymtar en tår
Vart tog de vägen, de år som försvann
Vad stor du har blivit, vad mycket du kan
Snart blir du förälskad och kinderna glöder
och sen blir du sviken och hjärtat det blöder
Jag tröstar och lyssnar och minns alltför väl
Hur sårbar man är i hjärta och själ
Snart flyttar du ut, strax lämnar du mig
och livet går på, fast nu utan dig
Vi träffas ibland, du gör små besök
Du sitter som förr vid mitt bord i mitt kök
Får nybakta bullar och dricker choklad
De minnena värmer, de gör mig så glad
Och nu har du gift dig, har egen familj
och jag har små barnbarn som jag tittar till
Fast pannan den rynkas och håret blir grått
Så minns jag med glädje de åren som gått
Jag tackar för lånet - för stort och för smått
Du är den vackraste gåva jag fått!
Hunger
När jag var tonåring och bodde hemma hos mamma och pappa, blev jag folkilsk om inte jag fick mat när jag var hungrig. Jag blev på dåligt humör och högg så fort det blev tillfälle. Tack vare att jag har en sådan underbar mamma som jag har (och ganska ofta för snäll mamma), så var jag van att få maten serverad på bordet varje kväll och efter varje träning.
När jag flyttade hemifrån så avtog detta beteende. Helt plötsligt var maten inte så viktig längre. Jag kunde leva på yoghurt och macka hela dagar. Anledningen till att maten inte var en så viktig del i mitt vardagsliv var nog av olika anledningar.
1. jag tränade inte längre lika mycket som jag gjort innan.
2. Jag la hellre pengarna på kläder och party med kompisarna.
3.Jag var för lat för att ställa mig i köket och laga mat. Istället tog jag något snabbt och enkelt när magen började knorra. Det kunde vara vad som helst; macka med pålägg (men oftast utan, eftersom man plötsligt blir brutalt medveten om hur dyrt ost och skinka är), några klunkar mjölk ur paketet, skeda müsli direkt ur paketet eller nudlar.
Bättre blev det ju inte direkt när jag slog mig samman med Henrik, eftersom han är Filmjölksmannen no 1.
Några år senare blev jag gravid. Sakta började det då gå upp för mig att det någonstans djupt inne i mig levde den hungriga monster-människan fortfarande kvar...
Det är ju inte helt ovanligt att man mår ganska illa under de första månaderna. Lyckliga jag blev en av dem som mådde illa. Mitt problem var att jag inte bara mådde illa på morgnarna, utan det gröna ansiktet satt i hela dagarna. Och naturligtvis blev illamåendet åtskilliga gånger värre när magen var tom och skrek efter mat.
Jag prövade det mesta för att kontrollera mitt illamående; jag hade ständigt en påse med knäckebröd med mig i fickan (kände mig som en häst när jag gick runt och knaprade...), jag åt åksjuketabletter, drack vatten, åt mängder med frukt. Men tillslut hittade jag min grej som funkade ganska bra: russin. De svarta små skrynkliga filurerna blev mina bästa vänner.
Tyvärr kan man ju inte äta hur mycket russin som helst, för tillslut tar de ju slut. Detta hände en gång när jag satt på bussen hem en eftermiddag. Jag var f r u k t a n s v ä r t hungrig, och även, på grund av detta, sjukt illamående. Så klart fanns det inte några lediga platser fram i bussen, så jag fick sitta nästan allra längst bak. Mår man redan illa, så är inte det den ultimata platsen att sitta på. Man ser inte vägen. Det är varmt. Alla sju miljoner väggupp som finns på vägen mellan örebro och kumla, blir tio gånger värre där bak. Vi talar klarspråk: jag mådde pyton.
När jag satt där bak, lyssnandes på mp3 och förtvivlat tänkandes på vad som helst utom att kräkas, kommer det en kille i 18-års åldern och sätter sig brevid mig. Helt okej, jag är inte den som är den, som inte kan dela med mig av sätet. Jag tittar ut genom fönstret och återgår till att sysselsätta hjärnan för att den inte ska glida in på kräk-tankar igen. Då hör jag hur det börjar prassla, och en svag svag doft letar sig till mina näsborrar.
Ja just det, jag glömde tala om att jag även under denna period hade Multi Super Luktsinne. Jag kände ALLT. Kunde nästintill extraknäcka som knarkhund! En gång fick jag packa min väska och tillbringa natten hos mamma och pappa, för Henrik hade städat hela huset med Ajax. Ajax var verkligen mitt värsta! Stackarn som bara ville vara snäll och hjälpa till hemma...
Jaja, tillbaka till den svaga svaga doften: CHOKLAD! Och en bit till! Jag slutade nästan andas. Jag fick nypa mig i låret för att jag inte skulle vända huvudet mot den stackars killen och stirra på honom. Jag skulle nog ha skrämt livet ur honom. Troligtvis såg jag helt vild ut, med uppspärrade ögon, oregelbunden andning, blek i ansiktet och med en liiiiten liten droppe saliv i ena mungipan. I slowmotion ser jag i ögonvrån hur han lyfter handen och tar ytterligare en bit. Han var lyckligt omedveten om hur nära döden han var när han stopade in bit efter bit i munnen. Jag hade kunnat döda för att få tag på påsen han hade i fickan!
Nu blev det en ganska odramatisk utgång på hela händelsen, eftersom jag i grund och botten är en fredlig människa som inte tycker om att skada mina medmänniskor för en bit choklad. Killen klev av någonstans mellan örebro och kumla, och jag återgick till att inte tänka på att kräkas.
Japp, nu plingade micron! Nu är det äntligen min tur att äta. Nu för tiden får man passa på att äta när inte Lova vill äta. Med andra ord; jag har återgått till att maten (för min del) inte är en fråga om liv och död längre. Så mina medpassagerare på bussen kan nu i lugn och ro äta sin choklad ifred, utan att behöva frukta för sitt liv.... tills jag blir gravid igen, vill säga! *moohhahaha*
När jag flyttade hemifrån så avtog detta beteende. Helt plötsligt var maten inte så viktig längre. Jag kunde leva på yoghurt och macka hela dagar. Anledningen till att maten inte var en så viktig del i mitt vardagsliv var nog av olika anledningar.
1. jag tränade inte längre lika mycket som jag gjort innan.
2. Jag la hellre pengarna på kläder och party med kompisarna.
3.Jag var för lat för att ställa mig i köket och laga mat. Istället tog jag något snabbt och enkelt när magen började knorra. Det kunde vara vad som helst; macka med pålägg (men oftast utan, eftersom man plötsligt blir brutalt medveten om hur dyrt ost och skinka är), några klunkar mjölk ur paketet, skeda müsli direkt ur paketet eller nudlar.
Bättre blev det ju inte direkt när jag slog mig samman med Henrik, eftersom han är Filmjölksmannen no 1.
Några år senare blev jag gravid. Sakta började det då gå upp för mig att det någonstans djupt inne i mig levde den hungriga monster-människan fortfarande kvar...
Det är ju inte helt ovanligt att man mår ganska illa under de första månaderna. Lyckliga jag blev en av dem som mådde illa. Mitt problem var att jag inte bara mådde illa på morgnarna, utan det gröna ansiktet satt i hela dagarna. Och naturligtvis blev illamåendet åtskilliga gånger värre när magen var tom och skrek efter mat.
Jag prövade det mesta för att kontrollera mitt illamående; jag hade ständigt en påse med knäckebröd med mig i fickan (kände mig som en häst när jag gick runt och knaprade...), jag åt åksjuketabletter, drack vatten, åt mängder med frukt. Men tillslut hittade jag min grej som funkade ganska bra: russin. De svarta små skrynkliga filurerna blev mina bästa vänner.
Tyvärr kan man ju inte äta hur mycket russin som helst, för tillslut tar de ju slut. Detta hände en gång när jag satt på bussen hem en eftermiddag. Jag var f r u k t a n s v ä r t hungrig, och även, på grund av detta, sjukt illamående. Så klart fanns det inte några lediga platser fram i bussen, så jag fick sitta nästan allra längst bak. Mår man redan illa, så är inte det den ultimata platsen att sitta på. Man ser inte vägen. Det är varmt. Alla sju miljoner väggupp som finns på vägen mellan örebro och kumla, blir tio gånger värre där bak. Vi talar klarspråk: jag mådde pyton.
När jag satt där bak, lyssnandes på mp3 och förtvivlat tänkandes på vad som helst utom att kräkas, kommer det en kille i 18-års åldern och sätter sig brevid mig. Helt okej, jag är inte den som är den, som inte kan dela med mig av sätet. Jag tittar ut genom fönstret och återgår till att sysselsätta hjärnan för att den inte ska glida in på kräk-tankar igen. Då hör jag hur det börjar prassla, och en svag svag doft letar sig till mina näsborrar.
Ja just det, jag glömde tala om att jag även under denna period hade Multi Super Luktsinne. Jag kände ALLT. Kunde nästintill extraknäcka som knarkhund! En gång fick jag packa min väska och tillbringa natten hos mamma och pappa, för Henrik hade städat hela huset med Ajax. Ajax var verkligen mitt värsta! Stackarn som bara ville vara snäll och hjälpa till hemma...
Jaja, tillbaka till den svaga svaga doften: CHOKLAD! Och en bit till! Jag slutade nästan andas. Jag fick nypa mig i låret för att jag inte skulle vända huvudet mot den stackars killen och stirra på honom. Jag skulle nog ha skrämt livet ur honom. Troligtvis såg jag helt vild ut, med uppspärrade ögon, oregelbunden andning, blek i ansiktet och med en liiiiten liten droppe saliv i ena mungipan. I slowmotion ser jag i ögonvrån hur han lyfter handen och tar ytterligare en bit. Han var lyckligt omedveten om hur nära döden han var när han stopade in bit efter bit i munnen. Jag hade kunnat döda för att få tag på påsen han hade i fickan!
Nu blev det en ganska odramatisk utgång på hela händelsen, eftersom jag i grund och botten är en fredlig människa som inte tycker om att skada mina medmänniskor för en bit choklad. Killen klev av någonstans mellan örebro och kumla, och jag återgick till att inte tänka på att kräkas.
Japp, nu plingade micron! Nu är det äntligen min tur att äta. Nu för tiden får man passa på att äta när inte Lova vill äta. Med andra ord; jag har återgått till att maten (för min del) inte är en fråga om liv och död längre. Så mina medpassagerare på bussen kan nu i lugn och ro äta sin choklad ifred, utan att behöva frukta för sitt liv.... tills jag blir gravid igen, vill säga! *moohhahaha*
Inget namn utan Tina
Äh vad fasen, när jag väl har börjat så kan jag lika gärna ta och fortsätta lite till! Fast egentligen borde jag gå och sova...Jag har en Gullunge som vaknar klockan 9 imorgon och som ger blanka f_n i om jag har sovit bra eller dåligt under natten. Då är det v ä l l i n g som gäller!
Nu har det gått ungefär 6,5 månad sedan hon joinade oss i den här världen. Helt otroligt - det har gått hur fort som helst! Det känns som att det var igår jag satt och åkte Kumla-Örebro-Karlskoga dagarna i ända. Brevid mig satt Tina och frös om fötterna och bläddrade frenetiskt fram och tillbaka i sin lilla kalender sökandes efter ett lämpligt namn till varelsen i magen...Det fick inte vara för vanligt eller påminna om någon person från barndomen som gav dåliga vibbar. Det skulle vara coolt, fint och låta bra tillsammans med efternamn, och när man ropade det.
Om inte Henrik hade sagt sin åsikt, så hade det troligtvis blivit ett namn i stil med Mini, Wilda (mina förslag) eller Texas (Tinas förslag). Tillslut blev det bestämt i alla fall! Jag vet att Tina är lite försynt och inte riktigt vill ta åt sig hela äran. Men sanningen är den att det var faktiskt hon som kom på Lova. Så: tack Tina, om det inte var för dig så hade Lova haft ett helt annat namn idag. Och det hade ju varit helt konstigt, för hon är ju en Lova och inget annat ; )
Innan jag blev mamma, medans jag "bara" var gravid så tänkte jag jämt att jag minsann inte skulle bli en "sådan där" mamma som slutar vara en egen individ med ett namn och istället blir Mamma. Ni vet såna där som har förträngt livet innan förlossningen? Såna där som envisas med att öppet och rakryggat tala om för alla i sin omgivning hur just deras förlossning gick till, hur länge de hade sår på bröstvårtorna och hur mycket och ofta deras lilla barn kräktes efter varje måltid. Såna där som är medvetna om det otvättade håret, olikfärgade strumporna, hänget på mjukisbrallorna och spyorna på den tre storlekar för stora T-shirten, men som inte bryr sig - för nu är dom Mamma?
Nu har det gått ungefär 6,5 månad sedan hon joinade oss i den här världen. Helt otroligt - det har gått hur fort som helst! Det känns som att det var igår jag satt och åkte Kumla-Örebro-Karlskoga dagarna i ända. Brevid mig satt Tina och frös om fötterna och bläddrade frenetiskt fram och tillbaka i sin lilla kalender sökandes efter ett lämpligt namn till varelsen i magen...Det fick inte vara för vanligt eller påminna om någon person från barndomen som gav dåliga vibbar. Det skulle vara coolt, fint och låta bra tillsammans med efternamn, och när man ropade det.
Om inte Henrik hade sagt sin åsikt, så hade det troligtvis blivit ett namn i stil med Mini, Wilda (mina förslag) eller Texas (Tinas förslag). Tillslut blev det bestämt i alla fall! Jag vet att Tina är lite försynt och inte riktigt vill ta åt sig hela äran. Men sanningen är den att det var faktiskt hon som kom på Lova. Så: tack Tina, om det inte var för dig så hade Lova haft ett helt annat namn idag. Och det hade ju varit helt konstigt, för hon är ju en Lova och inget annat ; )
Innan jag blev mamma, medans jag "bara" var gravid så tänkte jag jämt att jag minsann inte skulle bli en "sådan där" mamma som slutar vara en egen individ med ett namn och istället blir Mamma. Ni vet såna där som har förträngt livet innan förlossningen? Såna där som envisas med att öppet och rakryggat tala om för alla i sin omgivning hur just deras förlossning gick till, hur länge de hade sår på bröstvårtorna och hur mycket och ofta deras lilla barn kräktes efter varje måltid. Såna där som är medvetna om det otvättade håret, olikfärgade strumporna, hänget på mjukisbrallorna och spyorna på den tre storlekar för stora T-shirten, men som inte bryr sig - för nu är dom Mamma?
Nu när bullen på magen har försvunnit (tillsammans med tuttarna) och jag har en liten dotter sittandes framför mig på golvet så är det ungefär samma tankar som far genom huvudet, med vissa undantag. Det är klart att jag lever för min dotter! Hon är den vackraste lilla varelse jag någonsin sett, och hon är m i n. Det är ofattbart, underbart och alldeles, alldeles...skrämmande! Livet får en helt annan innebörd. Nu är det en liten, liten människa som är beroende av MIG, och som påverkas av allt jag gör och alla beslut jag tar. Fast jag är tillsammans med henne hela dagarna, så saknar jag henne när hon ligger i sin säng och sover. När jag för 7:e gången samma kväll smyger in i hennes rum och kikar på henne när hon sover får jag för 7:e gången en klump i halsen. Det är stolthet. Det är kärlek. Och när Henrik tar kvällsvällingen med kvällsmys och nattning så känner jag ett sting av avundsjuka - FAST jag får äran att ta hand om den proceduren ungefär 6 av 7 kvällar (eftersom Henrik jobbar natt). Känslan i magen är svår att beskriva, men det är som ett beroende.
Så nu för tiden är jag Mamma, men jag har fortfarande ett namn. Jag är fortfarande samma person som jag var innan jag blev en Mamma, exempel; jag lyssnar fortfarande på Red Hot Chili Peppers och Hardcore Superstar (fast jag blandar upp det med lite Gullan Bornemark och Astrid Lindgren). Och jag lever inte bara för min Lova, jag lever ju fortfarande för min Henrik också. De är ju min alldeles egna lilla familj, som jag älskar så mycket att det gör ont i hjärtat.
Puss på er
Så nu för tiden är jag Mamma, men jag har fortfarande ett namn. Jag är fortfarande samma person som jag var innan jag blev en Mamma, exempel; jag lyssnar fortfarande på Red Hot Chili Peppers och Hardcore Superstar (fast jag blandar upp det med lite Gullan Bornemark och Astrid Lindgren). Och jag lever inte bara för min Lova, jag lever ju fortfarande för min Henrik också. De är ju min alldeles egna lilla familj, som jag älskar så mycket att det gör ont i hjärtat.
Puss på er
Oskuld
Nervös Trevande Ivrig Osäker Första gången
Jag har aldrig skrivit Blogg förut.
Frågar mig själv varför jag hakat på denna trend. Varför inte bara fortsätta skriva med penna på vanligt papper i det som förut kallades dagbok? Vet inte. Kanske för att mina fingrar kommer bättre överrens med ett tangentbord än en vanlig penna nu för tiden...
Jag blev mamma för 6 månader sedan till en underbar liten tjej. Fick min yrkeshögskoleexamen för 7 månader sedan. Köpte tillsammans med min sambo ett litet gulligt radhus för 18 månader sedan. Jag har en ring på mitt finger. Har en katt. Sparar pengar i fonder. Och bilen jag kör runt i är en kombi.
Så jag antar att jag räknas som vuxen nu. Grejen är att jag själv inte riktigt har hunnit med när mitt liv har rusat fram.
Så syftet med att ha en alldeles egen blogg är att få skriva ner mina tankar, funderingar, få berätta för någon utan att veta om den hör...
Välkommen att ta del av mitt liv! Jag kan inte lova att det kommer bli roligt och intressant, eller ens begripligt...