Hunger
När jag var tonåring och bodde hemma hos mamma och pappa, blev jag folkilsk om inte jag fick mat när jag var hungrig. Jag blev på dåligt humör och högg så fort det blev tillfälle. Tack vare att jag har en sådan underbar mamma som jag har (och ganska ofta för snäll mamma), så var jag van att få maten serverad på bordet varje kväll och efter varje träning.
När jag flyttade hemifrån så avtog detta beteende. Helt plötsligt var maten inte så viktig längre. Jag kunde leva på yoghurt och macka hela dagar. Anledningen till att maten inte var en så viktig del i mitt vardagsliv var nog av olika anledningar.
1. jag tränade inte längre lika mycket som jag gjort innan.
2. Jag la hellre pengarna på kläder och party med kompisarna.
3.Jag var för lat för att ställa mig i köket och laga mat. Istället tog jag något snabbt och enkelt när magen började knorra. Det kunde vara vad som helst; macka med pålägg (men oftast utan, eftersom man plötsligt blir brutalt medveten om hur dyrt ost och skinka är), några klunkar mjölk ur paketet, skeda müsli direkt ur paketet eller nudlar.
Bättre blev det ju inte direkt när jag slog mig samman med Henrik, eftersom han är Filmjölksmannen no 1.
Några år senare blev jag gravid. Sakta började det då gå upp för mig att det någonstans djupt inne i mig levde den hungriga monster-människan fortfarande kvar...
Det är ju inte helt ovanligt att man mår ganska illa under de första månaderna. Lyckliga jag blev en av dem som mådde illa. Mitt problem var att jag inte bara mådde illa på morgnarna, utan det gröna ansiktet satt i hela dagarna. Och naturligtvis blev illamåendet åtskilliga gånger värre när magen var tom och skrek efter mat.
Jag prövade det mesta för att kontrollera mitt illamående; jag hade ständigt en påse med knäckebröd med mig i fickan (kände mig som en häst när jag gick runt och knaprade...), jag åt åksjuketabletter, drack vatten, åt mängder med frukt. Men tillslut hittade jag min grej som funkade ganska bra: russin. De svarta små skrynkliga filurerna blev mina bästa vänner.
Tyvärr kan man ju inte äta hur mycket russin som helst, för tillslut tar de ju slut. Detta hände en gång när jag satt på bussen hem en eftermiddag. Jag var f r u k t a n s v ä r t hungrig, och även, på grund av detta, sjukt illamående. Så klart fanns det inte några lediga platser fram i bussen, så jag fick sitta nästan allra längst bak. Mår man redan illa, så är inte det den ultimata platsen att sitta på. Man ser inte vägen. Det är varmt. Alla sju miljoner väggupp som finns på vägen mellan örebro och kumla, blir tio gånger värre där bak. Vi talar klarspråk: jag mådde pyton.
När jag satt där bak, lyssnandes på mp3 och förtvivlat tänkandes på vad som helst utom att kräkas, kommer det en kille i 18-års åldern och sätter sig brevid mig. Helt okej, jag är inte den som är den, som inte kan dela med mig av sätet. Jag tittar ut genom fönstret och återgår till att sysselsätta hjärnan för att den inte ska glida in på kräk-tankar igen. Då hör jag hur det börjar prassla, och en svag svag doft letar sig till mina näsborrar.
Ja just det, jag glömde tala om att jag även under denna period hade Multi Super Luktsinne. Jag kände ALLT. Kunde nästintill extraknäcka som knarkhund! En gång fick jag packa min väska och tillbringa natten hos mamma och pappa, för Henrik hade städat hela huset med Ajax. Ajax var verkligen mitt värsta! Stackarn som bara ville vara snäll och hjälpa till hemma...
Jaja, tillbaka till den svaga svaga doften: CHOKLAD! Och en bit till! Jag slutade nästan andas. Jag fick nypa mig i låret för att jag inte skulle vända huvudet mot den stackars killen och stirra på honom. Jag skulle nog ha skrämt livet ur honom. Troligtvis såg jag helt vild ut, med uppspärrade ögon, oregelbunden andning, blek i ansiktet och med en liiiiten liten droppe saliv i ena mungipan. I slowmotion ser jag i ögonvrån hur han lyfter handen och tar ytterligare en bit. Han var lyckligt omedveten om hur nära döden han var när han stopade in bit efter bit i munnen. Jag hade kunnat döda för att få tag på påsen han hade i fickan!
Nu blev det en ganska odramatisk utgång på hela händelsen, eftersom jag i grund och botten är en fredlig människa som inte tycker om att skada mina medmänniskor för en bit choklad. Killen klev av någonstans mellan örebro och kumla, och jag återgick till att inte tänka på att kräkas.
Japp, nu plingade micron! Nu är det äntligen min tur att äta. Nu för tiden får man passa på att äta när inte Lova vill äta. Med andra ord; jag har återgått till att maten (för min del) inte är en fråga om liv och död längre. Så mina medpassagerare på bussen kan nu i lugn och ro äta sin choklad ifred, utan att behöva frukta för sitt liv.... tills jag blir gravid igen, vill säga! *moohhahaha*
När jag flyttade hemifrån så avtog detta beteende. Helt plötsligt var maten inte så viktig längre. Jag kunde leva på yoghurt och macka hela dagar. Anledningen till att maten inte var en så viktig del i mitt vardagsliv var nog av olika anledningar.
1. jag tränade inte längre lika mycket som jag gjort innan.
2. Jag la hellre pengarna på kläder och party med kompisarna.
3.Jag var för lat för att ställa mig i köket och laga mat. Istället tog jag något snabbt och enkelt när magen började knorra. Det kunde vara vad som helst; macka med pålägg (men oftast utan, eftersom man plötsligt blir brutalt medveten om hur dyrt ost och skinka är), några klunkar mjölk ur paketet, skeda müsli direkt ur paketet eller nudlar.
Bättre blev det ju inte direkt när jag slog mig samman med Henrik, eftersom han är Filmjölksmannen no 1.
Några år senare blev jag gravid. Sakta började det då gå upp för mig att det någonstans djupt inne i mig levde den hungriga monster-människan fortfarande kvar...
Det är ju inte helt ovanligt att man mår ganska illa under de första månaderna. Lyckliga jag blev en av dem som mådde illa. Mitt problem var att jag inte bara mådde illa på morgnarna, utan det gröna ansiktet satt i hela dagarna. Och naturligtvis blev illamåendet åtskilliga gånger värre när magen var tom och skrek efter mat.
Jag prövade det mesta för att kontrollera mitt illamående; jag hade ständigt en påse med knäckebröd med mig i fickan (kände mig som en häst när jag gick runt och knaprade...), jag åt åksjuketabletter, drack vatten, åt mängder med frukt. Men tillslut hittade jag min grej som funkade ganska bra: russin. De svarta små skrynkliga filurerna blev mina bästa vänner.
Tyvärr kan man ju inte äta hur mycket russin som helst, för tillslut tar de ju slut. Detta hände en gång när jag satt på bussen hem en eftermiddag. Jag var f r u k t a n s v ä r t hungrig, och även, på grund av detta, sjukt illamående. Så klart fanns det inte några lediga platser fram i bussen, så jag fick sitta nästan allra längst bak. Mår man redan illa, så är inte det den ultimata platsen att sitta på. Man ser inte vägen. Det är varmt. Alla sju miljoner väggupp som finns på vägen mellan örebro och kumla, blir tio gånger värre där bak. Vi talar klarspråk: jag mådde pyton.
När jag satt där bak, lyssnandes på mp3 och förtvivlat tänkandes på vad som helst utom att kräkas, kommer det en kille i 18-års åldern och sätter sig brevid mig. Helt okej, jag är inte den som är den, som inte kan dela med mig av sätet. Jag tittar ut genom fönstret och återgår till att sysselsätta hjärnan för att den inte ska glida in på kräk-tankar igen. Då hör jag hur det börjar prassla, och en svag svag doft letar sig till mina näsborrar.
Ja just det, jag glömde tala om att jag även under denna period hade Multi Super Luktsinne. Jag kände ALLT. Kunde nästintill extraknäcka som knarkhund! En gång fick jag packa min väska och tillbringa natten hos mamma och pappa, för Henrik hade städat hela huset med Ajax. Ajax var verkligen mitt värsta! Stackarn som bara ville vara snäll och hjälpa till hemma...
Jaja, tillbaka till den svaga svaga doften: CHOKLAD! Och en bit till! Jag slutade nästan andas. Jag fick nypa mig i låret för att jag inte skulle vända huvudet mot den stackars killen och stirra på honom. Jag skulle nog ha skrämt livet ur honom. Troligtvis såg jag helt vild ut, med uppspärrade ögon, oregelbunden andning, blek i ansiktet och med en liiiiten liten droppe saliv i ena mungipan. I slowmotion ser jag i ögonvrån hur han lyfter handen och tar ytterligare en bit. Han var lyckligt omedveten om hur nära döden han var när han stopade in bit efter bit i munnen. Jag hade kunnat döda för att få tag på påsen han hade i fickan!
Nu blev det en ganska odramatisk utgång på hela händelsen, eftersom jag i grund och botten är en fredlig människa som inte tycker om att skada mina medmänniskor för en bit choklad. Killen klev av någonstans mellan örebro och kumla, och jag återgick till att inte tänka på att kräkas.
Japp, nu plingade micron! Nu är det äntligen min tur att äta. Nu för tiden får man passa på att äta när inte Lova vill äta. Med andra ord; jag har återgått till att maten (för min del) inte är en fråga om liv och död längre. Så mina medpassagerare på bussen kan nu i lugn och ro äta sin choklad ifred, utan att behöva frukta för sitt liv.... tills jag blir gravid igen, vill säga! *moohhahaha*
Kommentarer
Trackback