Ankarskräck
Ungefär fyra månader innan VM i Åre drog igång började Henrik minst sagt t j a t a om hur mycket han ville åka dit, hur mycket han saknar Åre (har bott där en period), och att han skulle nästan kunna göra vad som helst för att få åka dit och gå runt och götta sig under VM-veckorna.
Jag gav inte direkt tummen upp till hans förslag att ta semester- och bygga-uteplats-pengarna till att åka dit istället. Jag är lite mer förtjust i att få en varm semester med sol och bränt skinn på näsan istället för snö upp till knäna. Men jag är ju inte den som är den, som inte sitter i varma soffan under varma filten och hejjar på våran världens bästa Anja! Nej, när VM-invigninen varit så var jag laddad till max för att bli matad med skidtävligar dagarna i ända i två veckors tid. Men aj, där bet jag mig i tummen! för har det varit tävligar dagarna i ända? Nej! Om de hade slagit ihop alla tävligarna, och hoppat över dagars mellanrum, så hade VM varit över på två dagar, nästan. Men när det väl har varit tävlingar så har jag och Lova plikttroget tittat och hejjat!
Jag gav inte direkt tummen upp till hans förslag att ta semester- och bygga-uteplats-pengarna till att åka dit istället. Jag är lite mer förtjust i att få en varm semester med sol och bränt skinn på näsan istället för snö upp till knäna. Men jag är ju inte den som är den, som inte sitter i varma soffan under varma filten och hejjar på våran världens bästa Anja! Nej, när VM-invigninen varit så var jag laddad till max för att bli matad med skidtävligar dagarna i ända i två veckors tid. Men aj, där bet jag mig i tummen! för har det varit tävligar dagarna i ända? Nej! Om de hade slagit ihop alla tävligarna, och hoppat över dagars mellanrum, så hade VM varit över på två dagar, nästan. Men när det väl har varit tävlingar så har jag och Lova plikttroget tittat och hejjat!
En dag när jag satt och kollade så flög ett gammalt minne plötsligt upp framför ögonen på mig. Ni vet, som de kan göra ibland? Man har inte tänkt på grejen/personen/händelsen på decennier, men så plötsligt en dag - helt oväntat, så dyker det bara upp. Skitkonstigt!
I alla fall, det minne som plötsligt kände för att bli tänkt på var en fridluftsdag på högstadiet. Jag var i Storstenshöjden med kompisarna och åkte slalom. Jag kan erkänna att de där ankarliftarna aldrig riktigt har varit mina favoriter. Nej, tacka vet jag pluttliftarna! Eller....så heter de ju inte! Jösses, vad heter de egentligen?!?!?! KNAPPliftarna är det ju! Skitbra, man kan inte fastna nånstans i dem! Däremot är det nästan tvärtom, man glider av dem hela tiden, eftersom vissa envisas med att snurra runt... Men, åter till ankarliftarna. De finns nämligen i Storstenshöjden (tyvärr).
I alla fall, det minne som plötsligt kände för att bli tänkt på var en fridluftsdag på högstadiet. Jag var i Storstenshöjden med kompisarna och åkte slalom. Jag kan erkänna att de där ankarliftarna aldrig riktigt har varit mina favoriter. Nej, tacka vet jag pluttliftarna! Eller....så heter de ju inte! Jösses, vad heter de egentligen?!?!?! KNAPPliftarna är det ju! Skitbra, man kan inte fastna nånstans i dem! Däremot är det nästan tvärtom, man glider av dem hela tiden, eftersom vissa envisas med att snurra runt... Men, åter till ankarliftarna. De finns nämligen i Storstenshöjden (tyvärr).
Efter några åk så stod vi återigen i kön till liftarna. Då säger helt plötsligt min kompis "den här gången får du stå längst in!" Attans, det som är så svårt! Då blir man ju den som styr, och som måste gå av sist.
Sedan följer den vanlig proceduren: man står och laddar för att så snabbt som möjligt komma iväg och hinna ställa sig på rätt ställe efter att de som står före har åkt iväg med sin lift. När det sedan är dags att komma på plats, fastnar man överallt med skidor, stavar och allt man har med sig. JÄVLIGT mycket prylar känns det i alla fall som att man har just i dessa tillfällen. Trångt och jäkligt är det också, det är som små bås! Varför då egentligen?! Urdumt.
Sedan står man där med ett turbodunkande hjärta och är till 100% redo när man ser sin lift komma åkande. Först sakta. Sedan sakta. Sedan kommer den in i det stora hjulet, och då får den helt plötsligt superfart, och slänger sig runt hjulet och kommer farande mot en i hundratio. DÅ är det ganska skönt när det finns en Liftmänniska på plats som tycker att man ser lite ovan och skrajsen ut, som kliver ut och tar tag i liften och sätter den på rätt ställe. En sån människa fanns inte på plats där och då, när jag var den som var tvungen att stå längst in.
Dunk! En lift i huvet (och eftersom jag gick på högstadiet så hade jag raderat ordet "hjälm" ur mitt ordförråd) Okej, bara att göra sig redo för nästa lift istället. Den gången gick det hyfsat. Den hamnade inte riktigt på rätt stället först, utan hamnade mer i ryggslutet. Och eftersom man har ungefär 0,02 sekunder på sig att sätta liften till rätta innan Rycket kommer (då hela linan har vevats ut och liften tar sats för att orka dra upp två människor för en stor backe) med tillhörande wiplashskada, så är man stressad som sjutton!
Naturligtvis hinner man inte, utan får försöka få ner liften från ryggen, över rumpan och sedan under rumpan i uppförsbacke samtidigt som man ska försöka ha koll på alla prylarna och inte korsa skidorna. Och när man har någon brevid sig så räcker det ju inte med att inte försöka korsa sina egna skidor, man ska ju helst försöka att inte korsa den andra personens skidor heller. Inte helt enkelt i alla lägen vill jag lova!
När den första pärsen är över så kan man andas ut nån minut innan nästa prövning kommer: avstigningen. Nu i efterhand så vet jag att när man är den som sitter innerst, så måste man dra liften NER och ut, inte bara ut. För om man har en jacka med resår i midjan, så att det blir som en liten kjol från midjan och ner, så är det v ä l d i g t lätt att fastna. Jag hade en jacka med en liten kjol på, efterom det var det man skulle ha då - när jag gick på högstadiet. Min kompis hoppade alltså av liften, och när jag skulle dra bort den från min rumpa, så drog jag bara ut och inte ner.
Hux Flux så låg jag på backen med noll kontroll över skidor och stavar. PINSAMT!! tyckte jag, eftersom jag gick på högstadiet. När jag sedan skulle försöka komma på fötter igen, så gick inte det. Varför gick det inte? Jo, för jag satt fortfarande fast i liften - som fortfarande åkte! Nödstoppen hade inte utlösts. Hela linan var utdragen, och liften fortsatte att dra mig längst backen. Men stanna nån gång då, så att jag kan komma härifrån! tänkte jag lätt panikslaget för mig själv. Det gjorde den inte.... Den fortsatte in i rännan, som alla liftar fångas in i efter det att folk (i normala fall) har klivit av. Och in i rännan åkte även jag. Vid det tillfället släpades jag på rygg, med ansiktet riktat mot alla förvånade ansikten som kikade in i rännan för att se vart jag tog vägen. Jag böjde huvudet bakåt för att se vad som väntade mig när rännan tog slut. HJULET! Men innan hjulet, så var det ett fall på ungefär 1,5 meter från rännan ner till backen.
När jag slog i backen slog ÄNTLIGEN nödstoppen ifrån, och hela liften stannade. Jag var v ä l d i g t snabbt uppe på fötterna igen! Jag ville inte stå där och förklara vad som hänt för Liftkillen som kommer susandes på skoter för att sätta igång liften igen.
Med mössan på sne och snö i naveln sprang jag upp till min kompis, som hade samlat ihop mina prylar. Jag sa inget. Hon sa inget. Jag tog mina grejer, satte på dom fort som f_n, och åkte därifrån. Snabbt! Har för mig att vi stannade lite längre ner i backen, i skydd från alla blickar, och pustade ut. Det är möjligt att vi skrattade lite också....
Ungefär tio år senare sitter jag med mammorna i våran föräldragrupp och pratar. Av någon anledning berättar jag händelsen för mammorna. Och kan man tänka sig, mamma H, som är lika gammal som mig, men som gick på en annan skola i en annan "stad", kom ihåg den händelsen! Ryktet hade spridit sig, men som tur var, var det ingen som visste vem den stackars personen som farit in i rännan egentligen var. Nu spelar det ju ingen roll om folk vet att det är jag, men om de hade vetat att det var jag när jag gick på högstadiet, så hade jag nog låst in mig på mitt rum och kastat bort nyckeln. SÅ pinsamt hade jag nog tyckt att det hade varit.... *skratt* Tur att man tar livet med lite mer klackspark nu, än vad man gjorde då!
Nu tycker nog min käre sambo att jag är lite fjantig. "det är väl inge svårt att åka ankarlift!" Men jag lider faktiskt fortfarande av min traumatiska upplevelse. Tycker fortfarande att det är obehagligt att åka lift. Om det inte är pluttlift förståss...
Sedan följer den vanlig proceduren: man står och laddar för att så snabbt som möjligt komma iväg och hinna ställa sig på rätt ställe efter att de som står före har åkt iväg med sin lift. När det sedan är dags att komma på plats, fastnar man överallt med skidor, stavar och allt man har med sig. JÄVLIGT mycket prylar känns det i alla fall som att man har just i dessa tillfällen. Trångt och jäkligt är det också, det är som små bås! Varför då egentligen?! Urdumt.
Sedan står man där med ett turbodunkande hjärta och är till 100% redo när man ser sin lift komma åkande. Först sakta. Sedan sakta. Sedan kommer den in i det stora hjulet, och då får den helt plötsligt superfart, och slänger sig runt hjulet och kommer farande mot en i hundratio. DÅ är det ganska skönt när det finns en Liftmänniska på plats som tycker att man ser lite ovan och skrajsen ut, som kliver ut och tar tag i liften och sätter den på rätt ställe. En sån människa fanns inte på plats där och då, när jag var den som var tvungen att stå längst in.
Dunk! En lift i huvet (och eftersom jag gick på högstadiet så hade jag raderat ordet "hjälm" ur mitt ordförråd) Okej, bara att göra sig redo för nästa lift istället. Den gången gick det hyfsat. Den hamnade inte riktigt på rätt stället först, utan hamnade mer i ryggslutet. Och eftersom man har ungefär 0,02 sekunder på sig att sätta liften till rätta innan Rycket kommer (då hela linan har vevats ut och liften tar sats för att orka dra upp två människor för en stor backe) med tillhörande wiplashskada, så är man stressad som sjutton!
Naturligtvis hinner man inte, utan får försöka få ner liften från ryggen, över rumpan och sedan under rumpan i uppförsbacke samtidigt som man ska försöka ha koll på alla prylarna och inte korsa skidorna. Och när man har någon brevid sig så räcker det ju inte med att inte försöka korsa sina egna skidor, man ska ju helst försöka att inte korsa den andra personens skidor heller. Inte helt enkelt i alla lägen vill jag lova!
När den första pärsen är över så kan man andas ut nån minut innan nästa prövning kommer: avstigningen. Nu i efterhand så vet jag att när man är den som sitter innerst, så måste man dra liften NER och ut, inte bara ut. För om man har en jacka med resår i midjan, så att det blir som en liten kjol från midjan och ner, så är det v ä l d i g t lätt att fastna. Jag hade en jacka med en liten kjol på, efterom det var det man skulle ha då - när jag gick på högstadiet. Min kompis hoppade alltså av liften, och när jag skulle dra bort den från min rumpa, så drog jag bara ut och inte ner.
Hux Flux så låg jag på backen med noll kontroll över skidor och stavar. PINSAMT!! tyckte jag, eftersom jag gick på högstadiet. När jag sedan skulle försöka komma på fötter igen, så gick inte det. Varför gick det inte? Jo, för jag satt fortfarande fast i liften - som fortfarande åkte! Nödstoppen hade inte utlösts. Hela linan var utdragen, och liften fortsatte att dra mig längst backen. Men stanna nån gång då, så att jag kan komma härifrån! tänkte jag lätt panikslaget för mig själv. Det gjorde den inte.... Den fortsatte in i rännan, som alla liftar fångas in i efter det att folk (i normala fall) har klivit av. Och in i rännan åkte även jag. Vid det tillfället släpades jag på rygg, med ansiktet riktat mot alla förvånade ansikten som kikade in i rännan för att se vart jag tog vägen. Jag böjde huvudet bakåt för att se vad som väntade mig när rännan tog slut. HJULET! Men innan hjulet, så var det ett fall på ungefär 1,5 meter från rännan ner till backen.
När jag slog i backen slog ÄNTLIGEN nödstoppen ifrån, och hela liften stannade. Jag var v ä l d i g t snabbt uppe på fötterna igen! Jag ville inte stå där och förklara vad som hänt för Liftkillen som kommer susandes på skoter för att sätta igång liften igen.
Med mössan på sne och snö i naveln sprang jag upp till min kompis, som hade samlat ihop mina prylar. Jag sa inget. Hon sa inget. Jag tog mina grejer, satte på dom fort som f_n, och åkte därifrån. Snabbt! Har för mig att vi stannade lite längre ner i backen, i skydd från alla blickar, och pustade ut. Det är möjligt att vi skrattade lite också....
Ungefär tio år senare sitter jag med mammorna i våran föräldragrupp och pratar. Av någon anledning berättar jag händelsen för mammorna. Och kan man tänka sig, mamma H, som är lika gammal som mig, men som gick på en annan skola i en annan "stad", kom ihåg den händelsen! Ryktet hade spridit sig, men som tur var, var det ingen som visste vem den stackars personen som farit in i rännan egentligen var. Nu spelar det ju ingen roll om folk vet att det är jag, men om de hade vetat att det var jag när jag gick på högstadiet, så hade jag nog låst in mig på mitt rum och kastat bort nyckeln. SÅ pinsamt hade jag nog tyckt att det hade varit.... *skratt* Tur att man tar livet med lite mer klackspark nu, än vad man gjorde då!
Nu tycker nog min käre sambo att jag är lite fjantig. "det är väl inge svårt att åka ankarlift!" Men jag lider faktiskt fortfarande av min traumatiska upplevelse. Tycker fortfarande att det är obehagligt att åka lift. Om det inte är pluttlift förståss...
Kommentarer
Trackback