Inget namn utan Tina
Äh vad fasen, när jag väl har börjat så kan jag lika gärna ta och fortsätta lite till! Fast egentligen borde jag gå och sova...Jag har en Gullunge som vaknar klockan 9 imorgon och som ger blanka f_n i om jag har sovit bra eller dåligt under natten. Då är det v ä l l i n g som gäller!
Nu har det gått ungefär 6,5 månad sedan hon joinade oss i den här världen. Helt otroligt - det har gått hur fort som helst! Det känns som att det var igår jag satt och åkte Kumla-Örebro-Karlskoga dagarna i ända. Brevid mig satt Tina och frös om fötterna och bläddrade frenetiskt fram och tillbaka i sin lilla kalender sökandes efter ett lämpligt namn till varelsen i magen...Det fick inte vara för vanligt eller påminna om någon person från barndomen som gav dåliga vibbar. Det skulle vara coolt, fint och låta bra tillsammans med efternamn, och när man ropade det.
Om inte Henrik hade sagt sin åsikt, så hade det troligtvis blivit ett namn i stil med Mini, Wilda (mina förslag) eller Texas (Tinas förslag). Tillslut blev det bestämt i alla fall! Jag vet att Tina är lite försynt och inte riktigt vill ta åt sig hela äran. Men sanningen är den att det var faktiskt hon som kom på Lova. Så: tack Tina, om det inte var för dig så hade Lova haft ett helt annat namn idag. Och det hade ju varit helt konstigt, för hon är ju en Lova och inget annat ; )
Innan jag blev mamma, medans jag "bara" var gravid så tänkte jag jämt att jag minsann inte skulle bli en "sådan där" mamma som slutar vara en egen individ med ett namn och istället blir Mamma. Ni vet såna där som har förträngt livet innan förlossningen? Såna där som envisas med att öppet och rakryggat tala om för alla i sin omgivning hur just deras förlossning gick till, hur länge de hade sår på bröstvårtorna och hur mycket och ofta deras lilla barn kräktes efter varje måltid. Såna där som är medvetna om det otvättade håret, olikfärgade strumporna, hänget på mjukisbrallorna och spyorna på den tre storlekar för stora T-shirten, men som inte bryr sig - för nu är dom Mamma?
Nu har det gått ungefär 6,5 månad sedan hon joinade oss i den här världen. Helt otroligt - det har gått hur fort som helst! Det känns som att det var igår jag satt och åkte Kumla-Örebro-Karlskoga dagarna i ända. Brevid mig satt Tina och frös om fötterna och bläddrade frenetiskt fram och tillbaka i sin lilla kalender sökandes efter ett lämpligt namn till varelsen i magen...Det fick inte vara för vanligt eller påminna om någon person från barndomen som gav dåliga vibbar. Det skulle vara coolt, fint och låta bra tillsammans med efternamn, och när man ropade det.
Om inte Henrik hade sagt sin åsikt, så hade det troligtvis blivit ett namn i stil med Mini, Wilda (mina förslag) eller Texas (Tinas förslag). Tillslut blev det bestämt i alla fall! Jag vet att Tina är lite försynt och inte riktigt vill ta åt sig hela äran. Men sanningen är den att det var faktiskt hon som kom på Lova. Så: tack Tina, om det inte var för dig så hade Lova haft ett helt annat namn idag. Och det hade ju varit helt konstigt, för hon är ju en Lova och inget annat ; )
Innan jag blev mamma, medans jag "bara" var gravid så tänkte jag jämt att jag minsann inte skulle bli en "sådan där" mamma som slutar vara en egen individ med ett namn och istället blir Mamma. Ni vet såna där som har förträngt livet innan förlossningen? Såna där som envisas med att öppet och rakryggat tala om för alla i sin omgivning hur just deras förlossning gick till, hur länge de hade sår på bröstvårtorna och hur mycket och ofta deras lilla barn kräktes efter varje måltid. Såna där som är medvetna om det otvättade håret, olikfärgade strumporna, hänget på mjukisbrallorna och spyorna på den tre storlekar för stora T-shirten, men som inte bryr sig - för nu är dom Mamma?
Nu när bullen på magen har försvunnit (tillsammans med tuttarna) och jag har en liten dotter sittandes framför mig på golvet så är det ungefär samma tankar som far genom huvudet, med vissa undantag. Det är klart att jag lever för min dotter! Hon är den vackraste lilla varelse jag någonsin sett, och hon är m i n. Det är ofattbart, underbart och alldeles, alldeles...skrämmande! Livet får en helt annan innebörd. Nu är det en liten, liten människa som är beroende av MIG, och som påverkas av allt jag gör och alla beslut jag tar. Fast jag är tillsammans med henne hela dagarna, så saknar jag henne när hon ligger i sin säng och sover. När jag för 7:e gången samma kväll smyger in i hennes rum och kikar på henne när hon sover får jag för 7:e gången en klump i halsen. Det är stolthet. Det är kärlek. Och när Henrik tar kvällsvällingen med kvällsmys och nattning så känner jag ett sting av avundsjuka - FAST jag får äran att ta hand om den proceduren ungefär 6 av 7 kvällar (eftersom Henrik jobbar natt). Känslan i magen är svår att beskriva, men det är som ett beroende.
Så nu för tiden är jag Mamma, men jag har fortfarande ett namn. Jag är fortfarande samma person som jag var innan jag blev en Mamma, exempel; jag lyssnar fortfarande på Red Hot Chili Peppers och Hardcore Superstar (fast jag blandar upp det med lite Gullan Bornemark och Astrid Lindgren). Och jag lever inte bara för min Lova, jag lever ju fortfarande för min Henrik också. De är ju min alldeles egna lilla familj, som jag älskar så mycket att det gör ont i hjärtat.
Puss på er
Så nu för tiden är jag Mamma, men jag har fortfarande ett namn. Jag är fortfarande samma person som jag var innan jag blev en Mamma, exempel; jag lyssnar fortfarande på Red Hot Chili Peppers och Hardcore Superstar (fast jag blandar upp det med lite Gullan Bornemark och Astrid Lindgren). Och jag lever inte bara för min Lova, jag lever ju fortfarande för min Henrik också. De är ju min alldeles egna lilla familj, som jag älskar så mycket att det gör ont i hjärtat.
Puss på er
Kommentarer
Trackback