Jobb jobb jobb
Jag har aldrig haft jobbsökandet och turen på min sida. Ständiga motgångar! Och det jobbigaste med alltihopa är inte att jag får ett "tack, men nej tack" till svar, nej det jobbigaste är att jag inte ens får chansen att komma på intervju och visa vem jag är. Jag blir totaldissad redan på pappret...
Här är en liknelse med hur jag känner mig när jag skickar inte ansökan efter ansökan
Joppansökan!!
Till OK i Jukkasjärvi:
Tå ja såk i annonsen att ni sökte pensinmacksföreståndare. Dänkte ja, joppet är mitt!! Ja har pra meriter sen titikare, nu räknar ja tom:
1) Folkskola klass 1, 2, 3, 4, 5, 6 å halva suan.
2) Joppet: ja har inte joppat på pensinmack förut, me ja har dankat mikke met pilen.
NU JA UNDRA?
Lönen, met mina meriter grävs en hök lön, ganse 40 000 kr/mån. Och sänstepil kräver ja, samma som sefen. Ja dror nämliken på jämlikhet.
Ja har kått många kurser, nu ja räkna tom:
1) säljkurs halva veckan
2) ABF-kurs, lär dig pela gitarr för nupörjare.
3) Konkurs. De va en konsti kurs.
4) Datautpildning.
Ja ser fram att få åka på mer kurser helt till Tammerfors, där är pra drag! Hoppas no kan pestämma snappt, stämplingen tar snart slut.
Dveka ej, nästa vecka har ja säkert nutt jopp.
Vesamatti Taikon
Henrik gjorde i alla fall sitt bästa för att försöka muntra upp mig lite förut; han lagade pannkaka till middag och gick och köpte vindruvor och glass till mig som jag kan sitta och mumsa på när han har åkt till jobbet.
*mums-snyft*
Här är en liknelse med hur jag känner mig när jag skickar inte ansökan efter ansökan
Joppansökan!!
Till OK i Jukkasjärvi:
Tå ja såk i annonsen att ni sökte pensinmacksföreståndare. Dänkte ja, joppet är mitt!! Ja har pra meriter sen titikare, nu räknar ja tom:
1) Folkskola klass 1, 2, 3, 4, 5, 6 å halva suan.
2) Joppet: ja har inte joppat på pensinmack förut, me ja har dankat mikke met pilen.
NU JA UNDRA?
Lönen, met mina meriter grävs en hök lön, ganse 40 000 kr/mån. Och sänstepil kräver ja, samma som sefen. Ja dror nämliken på jämlikhet.
Ja har kått många kurser, nu ja räkna tom:
1) säljkurs halva veckan
2) ABF-kurs, lär dig pela gitarr för nupörjare.
3) Konkurs. De va en konsti kurs.
4) Datautpildning.
Ja ser fram att få åka på mer kurser helt till Tammerfors, där är pra drag! Hoppas no kan pestämma snappt, stämplingen tar snart slut.
Dveka ej, nästa vecka har ja säkert nutt jopp.
Vesamatti Taikon
Henrik gjorde i alla fall sitt bästa för att försöka muntra upp mig lite förut; han lagade pannkaka till middag och gick och köpte vindruvor och glass till mig som jag kan sitta och mumsa på när han har åkt till jobbet.
*mums-snyft*
Ankarskräck
Ungefär fyra månader innan VM i Åre drog igång började Henrik minst sagt t j a t a om hur mycket han ville åka dit, hur mycket han saknar Åre (har bott där en period), och att han skulle nästan kunna göra vad som helst för att få åka dit och gå runt och götta sig under VM-veckorna.
Jag gav inte direkt tummen upp till hans förslag att ta semester- och bygga-uteplats-pengarna till att åka dit istället. Jag är lite mer förtjust i att få en varm semester med sol och bränt skinn på näsan istället för snö upp till knäna. Men jag är ju inte den som är den, som inte sitter i varma soffan under varma filten och hejjar på våran världens bästa Anja! Nej, när VM-invigninen varit så var jag laddad till max för att bli matad med skidtävligar dagarna i ända i två veckors tid. Men aj, där bet jag mig i tummen! för har det varit tävligar dagarna i ända? Nej! Om de hade slagit ihop alla tävligarna, och hoppat över dagars mellanrum, så hade VM varit över på två dagar, nästan. Men när det väl har varit tävlingar så har jag och Lova plikttroget tittat och hejjat!
Jag gav inte direkt tummen upp till hans förslag att ta semester- och bygga-uteplats-pengarna till att åka dit istället. Jag är lite mer förtjust i att få en varm semester med sol och bränt skinn på näsan istället för snö upp till knäna. Men jag är ju inte den som är den, som inte sitter i varma soffan under varma filten och hejjar på våran världens bästa Anja! Nej, när VM-invigninen varit så var jag laddad till max för att bli matad med skidtävligar dagarna i ända i två veckors tid. Men aj, där bet jag mig i tummen! för har det varit tävligar dagarna i ända? Nej! Om de hade slagit ihop alla tävligarna, och hoppat över dagars mellanrum, så hade VM varit över på två dagar, nästan. Men när det väl har varit tävlingar så har jag och Lova plikttroget tittat och hejjat!
En dag när jag satt och kollade så flög ett gammalt minne plötsligt upp framför ögonen på mig. Ni vet, som de kan göra ibland? Man har inte tänkt på grejen/personen/händelsen på decennier, men så plötsligt en dag - helt oväntat, så dyker det bara upp. Skitkonstigt!
I alla fall, det minne som plötsligt kände för att bli tänkt på var en fridluftsdag på högstadiet. Jag var i Storstenshöjden med kompisarna och åkte slalom. Jag kan erkänna att de där ankarliftarna aldrig riktigt har varit mina favoriter. Nej, tacka vet jag pluttliftarna! Eller....så heter de ju inte! Jösses, vad heter de egentligen?!?!?! KNAPPliftarna är det ju! Skitbra, man kan inte fastna nånstans i dem! Däremot är det nästan tvärtom, man glider av dem hela tiden, eftersom vissa envisas med att snurra runt... Men, åter till ankarliftarna. De finns nämligen i Storstenshöjden (tyvärr).
I alla fall, det minne som plötsligt kände för att bli tänkt på var en fridluftsdag på högstadiet. Jag var i Storstenshöjden med kompisarna och åkte slalom. Jag kan erkänna att de där ankarliftarna aldrig riktigt har varit mina favoriter. Nej, tacka vet jag pluttliftarna! Eller....så heter de ju inte! Jösses, vad heter de egentligen?!?!?! KNAPPliftarna är det ju! Skitbra, man kan inte fastna nånstans i dem! Däremot är det nästan tvärtom, man glider av dem hela tiden, eftersom vissa envisas med att snurra runt... Men, åter till ankarliftarna. De finns nämligen i Storstenshöjden (tyvärr).
Efter några åk så stod vi återigen i kön till liftarna. Då säger helt plötsligt min kompis "den här gången får du stå längst in!" Attans, det som är så svårt! Då blir man ju den som styr, och som måste gå av sist.
Sedan följer den vanlig proceduren: man står och laddar för att så snabbt som möjligt komma iväg och hinna ställa sig på rätt ställe efter att de som står före har åkt iväg med sin lift. När det sedan är dags att komma på plats, fastnar man överallt med skidor, stavar och allt man har med sig. JÄVLIGT mycket prylar känns det i alla fall som att man har just i dessa tillfällen. Trångt och jäkligt är det också, det är som små bås! Varför då egentligen?! Urdumt.
Sedan står man där med ett turbodunkande hjärta och är till 100% redo när man ser sin lift komma åkande. Först sakta. Sedan sakta. Sedan kommer den in i det stora hjulet, och då får den helt plötsligt superfart, och slänger sig runt hjulet och kommer farande mot en i hundratio. DÅ är det ganska skönt när det finns en Liftmänniska på plats som tycker att man ser lite ovan och skrajsen ut, som kliver ut och tar tag i liften och sätter den på rätt ställe. En sån människa fanns inte på plats där och då, när jag var den som var tvungen att stå längst in.
Dunk! En lift i huvet (och eftersom jag gick på högstadiet så hade jag raderat ordet "hjälm" ur mitt ordförråd) Okej, bara att göra sig redo för nästa lift istället. Den gången gick det hyfsat. Den hamnade inte riktigt på rätt stället först, utan hamnade mer i ryggslutet. Och eftersom man har ungefär 0,02 sekunder på sig att sätta liften till rätta innan Rycket kommer (då hela linan har vevats ut och liften tar sats för att orka dra upp två människor för en stor backe) med tillhörande wiplashskada, så är man stressad som sjutton!
Naturligtvis hinner man inte, utan får försöka få ner liften från ryggen, över rumpan och sedan under rumpan i uppförsbacke samtidigt som man ska försöka ha koll på alla prylarna och inte korsa skidorna. Och när man har någon brevid sig så räcker det ju inte med att inte försöka korsa sina egna skidor, man ska ju helst försöka att inte korsa den andra personens skidor heller. Inte helt enkelt i alla lägen vill jag lova!
När den första pärsen är över så kan man andas ut nån minut innan nästa prövning kommer: avstigningen. Nu i efterhand så vet jag att när man är den som sitter innerst, så måste man dra liften NER och ut, inte bara ut. För om man har en jacka med resår i midjan, så att det blir som en liten kjol från midjan och ner, så är det v ä l d i g t lätt att fastna. Jag hade en jacka med en liten kjol på, efterom det var det man skulle ha då - när jag gick på högstadiet. Min kompis hoppade alltså av liften, och när jag skulle dra bort den från min rumpa, så drog jag bara ut och inte ner.
Hux Flux så låg jag på backen med noll kontroll över skidor och stavar. PINSAMT!! tyckte jag, eftersom jag gick på högstadiet. När jag sedan skulle försöka komma på fötter igen, så gick inte det. Varför gick det inte? Jo, för jag satt fortfarande fast i liften - som fortfarande åkte! Nödstoppen hade inte utlösts. Hela linan var utdragen, och liften fortsatte att dra mig längst backen. Men stanna nån gång då, så att jag kan komma härifrån! tänkte jag lätt panikslaget för mig själv. Det gjorde den inte.... Den fortsatte in i rännan, som alla liftar fångas in i efter det att folk (i normala fall) har klivit av. Och in i rännan åkte även jag. Vid det tillfället släpades jag på rygg, med ansiktet riktat mot alla förvånade ansikten som kikade in i rännan för att se vart jag tog vägen. Jag böjde huvudet bakåt för att se vad som väntade mig när rännan tog slut. HJULET! Men innan hjulet, så var det ett fall på ungefär 1,5 meter från rännan ner till backen.
När jag slog i backen slog ÄNTLIGEN nödstoppen ifrån, och hela liften stannade. Jag var v ä l d i g t snabbt uppe på fötterna igen! Jag ville inte stå där och förklara vad som hänt för Liftkillen som kommer susandes på skoter för att sätta igång liften igen.
Med mössan på sne och snö i naveln sprang jag upp till min kompis, som hade samlat ihop mina prylar. Jag sa inget. Hon sa inget. Jag tog mina grejer, satte på dom fort som f_n, och åkte därifrån. Snabbt! Har för mig att vi stannade lite längre ner i backen, i skydd från alla blickar, och pustade ut. Det är möjligt att vi skrattade lite också....
Ungefär tio år senare sitter jag med mammorna i våran föräldragrupp och pratar. Av någon anledning berättar jag händelsen för mammorna. Och kan man tänka sig, mamma H, som är lika gammal som mig, men som gick på en annan skola i en annan "stad", kom ihåg den händelsen! Ryktet hade spridit sig, men som tur var, var det ingen som visste vem den stackars personen som farit in i rännan egentligen var. Nu spelar det ju ingen roll om folk vet att det är jag, men om de hade vetat att det var jag när jag gick på högstadiet, så hade jag nog låst in mig på mitt rum och kastat bort nyckeln. SÅ pinsamt hade jag nog tyckt att det hade varit.... *skratt* Tur att man tar livet med lite mer klackspark nu, än vad man gjorde då!
Nu tycker nog min käre sambo att jag är lite fjantig. "det är väl inge svårt att åka ankarlift!" Men jag lider faktiskt fortfarande av min traumatiska upplevelse. Tycker fortfarande att det är obehagligt att åka lift. Om det inte är pluttlift förståss...
Sedan följer den vanlig proceduren: man står och laddar för att så snabbt som möjligt komma iväg och hinna ställa sig på rätt ställe efter att de som står före har åkt iväg med sin lift. När det sedan är dags att komma på plats, fastnar man överallt med skidor, stavar och allt man har med sig. JÄVLIGT mycket prylar känns det i alla fall som att man har just i dessa tillfällen. Trångt och jäkligt är det också, det är som små bås! Varför då egentligen?! Urdumt.
Sedan står man där med ett turbodunkande hjärta och är till 100% redo när man ser sin lift komma åkande. Först sakta. Sedan sakta. Sedan kommer den in i det stora hjulet, och då får den helt plötsligt superfart, och slänger sig runt hjulet och kommer farande mot en i hundratio. DÅ är det ganska skönt när det finns en Liftmänniska på plats som tycker att man ser lite ovan och skrajsen ut, som kliver ut och tar tag i liften och sätter den på rätt ställe. En sån människa fanns inte på plats där och då, när jag var den som var tvungen att stå längst in.
Dunk! En lift i huvet (och eftersom jag gick på högstadiet så hade jag raderat ordet "hjälm" ur mitt ordförråd) Okej, bara att göra sig redo för nästa lift istället. Den gången gick det hyfsat. Den hamnade inte riktigt på rätt stället först, utan hamnade mer i ryggslutet. Och eftersom man har ungefär 0,02 sekunder på sig att sätta liften till rätta innan Rycket kommer (då hela linan har vevats ut och liften tar sats för att orka dra upp två människor för en stor backe) med tillhörande wiplashskada, så är man stressad som sjutton!
Naturligtvis hinner man inte, utan får försöka få ner liften från ryggen, över rumpan och sedan under rumpan i uppförsbacke samtidigt som man ska försöka ha koll på alla prylarna och inte korsa skidorna. Och när man har någon brevid sig så räcker det ju inte med att inte försöka korsa sina egna skidor, man ska ju helst försöka att inte korsa den andra personens skidor heller. Inte helt enkelt i alla lägen vill jag lova!
När den första pärsen är över så kan man andas ut nån minut innan nästa prövning kommer: avstigningen. Nu i efterhand så vet jag att när man är den som sitter innerst, så måste man dra liften NER och ut, inte bara ut. För om man har en jacka med resår i midjan, så att det blir som en liten kjol från midjan och ner, så är det v ä l d i g t lätt att fastna. Jag hade en jacka med en liten kjol på, efterom det var det man skulle ha då - när jag gick på högstadiet. Min kompis hoppade alltså av liften, och när jag skulle dra bort den från min rumpa, så drog jag bara ut och inte ner.
Hux Flux så låg jag på backen med noll kontroll över skidor och stavar. PINSAMT!! tyckte jag, eftersom jag gick på högstadiet. När jag sedan skulle försöka komma på fötter igen, så gick inte det. Varför gick det inte? Jo, för jag satt fortfarande fast i liften - som fortfarande åkte! Nödstoppen hade inte utlösts. Hela linan var utdragen, och liften fortsatte att dra mig längst backen. Men stanna nån gång då, så att jag kan komma härifrån! tänkte jag lätt panikslaget för mig själv. Det gjorde den inte.... Den fortsatte in i rännan, som alla liftar fångas in i efter det att folk (i normala fall) har klivit av. Och in i rännan åkte även jag. Vid det tillfället släpades jag på rygg, med ansiktet riktat mot alla förvånade ansikten som kikade in i rännan för att se vart jag tog vägen. Jag böjde huvudet bakåt för att se vad som väntade mig när rännan tog slut. HJULET! Men innan hjulet, så var det ett fall på ungefär 1,5 meter från rännan ner till backen.
När jag slog i backen slog ÄNTLIGEN nödstoppen ifrån, och hela liften stannade. Jag var v ä l d i g t snabbt uppe på fötterna igen! Jag ville inte stå där och förklara vad som hänt för Liftkillen som kommer susandes på skoter för att sätta igång liften igen.
Med mössan på sne och snö i naveln sprang jag upp till min kompis, som hade samlat ihop mina prylar. Jag sa inget. Hon sa inget. Jag tog mina grejer, satte på dom fort som f_n, och åkte därifrån. Snabbt! Har för mig att vi stannade lite längre ner i backen, i skydd från alla blickar, och pustade ut. Det är möjligt att vi skrattade lite också....
Ungefär tio år senare sitter jag med mammorna i våran föräldragrupp och pratar. Av någon anledning berättar jag händelsen för mammorna. Och kan man tänka sig, mamma H, som är lika gammal som mig, men som gick på en annan skola i en annan "stad", kom ihåg den händelsen! Ryktet hade spridit sig, men som tur var, var det ingen som visste vem den stackars personen som farit in i rännan egentligen var. Nu spelar det ju ingen roll om folk vet att det är jag, men om de hade vetat att det var jag när jag gick på högstadiet, så hade jag nog låst in mig på mitt rum och kastat bort nyckeln. SÅ pinsamt hade jag nog tyckt att det hade varit.... *skratt* Tur att man tar livet med lite mer klackspark nu, än vad man gjorde då!
Nu tycker nog min käre sambo att jag är lite fjantig. "det är väl inge svårt att åka ankarlift!" Men jag lider faktiskt fortfarande av min traumatiska upplevelse. Tycker fortfarande att det är obehagligt att åka lift. Om det inte är pluttlift förståss...
Tandläkare
usch usch, jag var där igår. Lagade ett litet hål. Var första gången på ungefär ....kanske 14 år? Ja, det var i alla fall väldigt längesedan! Jag kan ju inte direkt påstå att jag gillar att gå dit, men jag har inte tandläkarskräck heller. Tycker bara att det är lite obehagligt ibland.
Men det som jag tycker är absolut jobbigast, det är när de ska hålla på och pilla och greja med en massa vassa saker. För mitt problem när de grejerna kommer fram, är att jag tänker "inte svälja, inte svälja!". För när jag sväljer så blir det GULP-sväljningar, vilket betyder att allt i munnen rör på sig som sjutton, vilket i sin tur gör att jag blir livrädd för att de ska råka peta och sticka med alla vassa saker i kinden eller tungan istället.
Som igår till exempel, så började allt med att de frågade om jag ville ha bedövning. Hallå? Jag ska liksom laga en tand här! Jag hade bedövning när jag klämde ut en unge, och vad är det i jämförelse med det här?! Det är klart som sjutton jag vill ha bedövning!! Shit, jag är väl ingen macho-man heller!
Då kom nästa grej, som var mycket bättre när man var liten och skulle få en jättespruta i munnen. Då sa alltid tandläkaren att man kunde blunda, och hålla i sköterskans hand - vilken man kunde klämma om det gjorde ont. Nu! Ingen sån sympati nånstans. Inte ens ett endaste litet finger man kunde klämma när det brände till i tandköttet.
Men huj (!) vad bedövning jag fick, jag läspade i fem timmar efteråt. Sedan fick jag serpentin-sugen under tungan. Den är bra den! För den fungerar liksom lite som en stopp för att inte tungan ska kunna flänga och fara lite som den vill. Min tunga har annars en fömåga att vilja göra det, när den absolut inte ska det. Det värsta är att jag kan inte rå för det, jag har inte kontroll över den! Som när man ska kolla/pilla på nåt själv i munnen, då dras den som en magnet till det stället man ska kolla på - och är bara i vägen!
Efter att jag hade fått serpentin-sugen, så började han borra och greja med allt vad man nu gör när man lagar hål. Men det värsta är att dom använder en liten vattenspruta där inne också, och sprutar in MER i munnen - precis som att man inte har nog med sitt eget spott, som man panikslaget ligger och tänker "inte svälja! inte svälja!" om. Nej, då forsar det ner vatten i svalget så att det verkligen inte går att motstå att svälja. Och när man väl ger efter för att svälja, så blir det nåt slags turbosvälj, som gör att man tvångssväljer ungefär tio gånger, och alla instrumenten i munnen far upp och ner, upp och ner.
Men jag klarade mig ifrån några extra borrhål i kinden, som tur var!
Men det som jag tycker är absolut jobbigast, det är när de ska hålla på och pilla och greja med en massa vassa saker. För mitt problem när de grejerna kommer fram, är att jag tänker "inte svälja, inte svälja!". För när jag sväljer så blir det GULP-sväljningar, vilket betyder att allt i munnen rör på sig som sjutton, vilket i sin tur gör att jag blir livrädd för att de ska råka peta och sticka med alla vassa saker i kinden eller tungan istället.
Som igår till exempel, så började allt med att de frågade om jag ville ha bedövning. Hallå? Jag ska liksom laga en tand här! Jag hade bedövning när jag klämde ut en unge, och vad är det i jämförelse med det här?! Det är klart som sjutton jag vill ha bedövning!! Shit, jag är väl ingen macho-man heller!
Då kom nästa grej, som var mycket bättre när man var liten och skulle få en jättespruta i munnen. Då sa alltid tandläkaren att man kunde blunda, och hålla i sköterskans hand - vilken man kunde klämma om det gjorde ont. Nu! Ingen sån sympati nånstans. Inte ens ett endaste litet finger man kunde klämma när det brände till i tandköttet.
Men huj (!) vad bedövning jag fick, jag läspade i fem timmar efteråt. Sedan fick jag serpentin-sugen under tungan. Den är bra den! För den fungerar liksom lite som en stopp för att inte tungan ska kunna flänga och fara lite som den vill. Min tunga har annars en fömåga att vilja göra det, när den absolut inte ska det. Det värsta är att jag kan inte rå för det, jag har inte kontroll över den! Som när man ska kolla/pilla på nåt själv i munnen, då dras den som en magnet till det stället man ska kolla på - och är bara i vägen!
Efter att jag hade fått serpentin-sugen, så började han borra och greja med allt vad man nu gör när man lagar hål. Men det värsta är att dom använder en liten vattenspruta där inne också, och sprutar in MER i munnen - precis som att man inte har nog med sitt eget spott, som man panikslaget ligger och tänker "inte svälja! inte svälja!" om. Nej, då forsar det ner vatten i svalget så att det verkligen inte går att motstå att svälja. Och när man väl ger efter för att svälja, så blir det nåt slags turbosvälj, som gör att man tvångssväljer ungefär tio gånger, och alla instrumenten i munnen far upp och ner, upp och ner.
Men jag klarade mig ifrån några extra borrhål i kinden, som tur var!
Sommar vs. Vinter
Varför kan man aldrig nöja sig med det man har för tillfället? Varför vill man alltid ha något mer eller annat?
Som nu till exempel: jag är trött, trött, trött. Lova sover, och jag borde egentligen fixa och greja i köket, eftersom jag vill ha det rent och snyggt runt omkring mig. Men, jag hatar att städa. Tycker inte om det och kommer aldrig göra. Så nu sitter jag och tänker på att jag skulle vilja ha en städerska anställd som kunde göra allt sånt tråkigt åt mig. Då skulle jag bara kunna gå runt här hemma och vara trallandes glad och njuta av mitt rena och fina hem.
Men OM jag skulle få en städerska, då skulle jag helt plötsligt vilja städa själv istället, eftersom bara tanken på att jag anställt en annan människa som ska städa och plocka och göra rent efter mig, får mig att skämmas så att öronen blir röda.
Så nu sitter jag istället och svär över våra nya små runda vita mattor från IKEA som fäller mer än vad katten gör - vilket gör att det ständigt ligger små vita dammtussar överallt. Eller inte ständigt kanske, jag tror att de håller sig borta i ungefär 10 minuter efter det att man ha dammsugit, men sen smyger de sig fram igen.
Ett annat exempel på den ständiga onöjdheten är när det är sommar och varmt. Då längtar man plötsligt till den mysiga vintern med snö, jul, adventsljusstakar, mysiga tröjor, och långbyxor så att man inte behöver skämmas över stabbiga och orakade ben. Men nu när vi har vinter, då längtar jag till sommaren och värmen! Till sommaren, då man kan ha linne och kjol, äta glass, bada, ligga och sola med mera, med mera.
Varför är det så? Varför kan man aldrig bli nöjd?? En kompis till min kompis J är ute på sitt livs resa just nu. Man kan följa henne på Resedagboken.se, där man kan läsa om allt hon har gjort, och titta på bilder... Jag blir så a v u n d s j u k när jag läser på hennes sida! Jag vill oxå åka till värmen, träffa nytt folk, kolla in delfiner, pingviner och albatrossar, uppleva underbar natur, hoppa i vattenfall, rida liten häst och sova i tält...
Men jag har kommit på att om jag inte kan göra allt det där nu, så kan jag ju ta ett jobb istället så att jag tjänar pengar som vi kan spara, så att vi någon gång i vårat liv kan åka på en sån resa i alla fall! Så, någon som har ett jobb till övers? Någon? Ingen?....nejhej.... Jag får väl bli Alfa-kassans största och värsta kund istället då...igen! Och sitta och gräma mig dag ut och dag in för att jag tog 118 000 i studielån för att gå en utbildning för att utbilda mig till något jag tycker är roligt. Jag visste att jag skulle ha valt något tråkigt bristyrke istället!
Jag har dock en egen liten teori om varför jag vill ha sommar när det är vinter, och vinter när det är sommar:
På vintern är det mörkt, kallt och djävligt. Håret är elektriskt, man svettas ihjäl när man går på stan och går in-ut, in-ut i affärer.
När man går in-ut, in-ut i affärer så kan man aldrig böja sig fram när man är in. Det spelar ingen roll hur mycket man drar in luft genom näsan hela tiden man står framåtlutad, snoret kommer ändå farandes som en formel 1-bil vid sämsta tänkbara tillfälle.
Man är likblek (eftersom jag vägrar lägga mig i ett cancer-solarie), läpparna är torra, fingrarna är stelfrusna, jeansen blir blöta och när man kommer in och tar av sig skorna och inte hinner få av sig dem innan man har trampat på dem med hälen tio gånger, blir det kallt, kallt, kallt.
Det blir is på bilrutan på 2 minuter, på båda sidor. Och när man väl fått bort isen, så ligger imman kvar som en fet padda. Och när man ska ta på sig sina tjocka, mysiga tröjor så märker man att man visst inte hade så många som man trodde. Man hade närmare bestämt en, och den tröttnar man på ganska snabbt.
Som nu till exempel: jag är trött, trött, trött. Lova sover, och jag borde egentligen fixa och greja i köket, eftersom jag vill ha det rent och snyggt runt omkring mig. Men, jag hatar att städa. Tycker inte om det och kommer aldrig göra. Så nu sitter jag och tänker på att jag skulle vilja ha en städerska anställd som kunde göra allt sånt tråkigt åt mig. Då skulle jag bara kunna gå runt här hemma och vara trallandes glad och njuta av mitt rena och fina hem.
Men OM jag skulle få en städerska, då skulle jag helt plötsligt vilja städa själv istället, eftersom bara tanken på att jag anställt en annan människa som ska städa och plocka och göra rent efter mig, får mig att skämmas så att öronen blir röda.
Så nu sitter jag istället och svär över våra nya små runda vita mattor från IKEA som fäller mer än vad katten gör - vilket gör att det ständigt ligger små vita dammtussar överallt. Eller inte ständigt kanske, jag tror att de håller sig borta i ungefär 10 minuter efter det att man ha dammsugit, men sen smyger de sig fram igen.
Ett annat exempel på den ständiga onöjdheten är när det är sommar och varmt. Då längtar man plötsligt till den mysiga vintern med snö, jul, adventsljusstakar, mysiga tröjor, och långbyxor så att man inte behöver skämmas över stabbiga och orakade ben. Men nu när vi har vinter, då längtar jag till sommaren och värmen! Till sommaren, då man kan ha linne och kjol, äta glass, bada, ligga och sola med mera, med mera.
Varför är det så? Varför kan man aldrig bli nöjd?? En kompis till min kompis J är ute på sitt livs resa just nu. Man kan följa henne på Resedagboken.se, där man kan läsa om allt hon har gjort, och titta på bilder... Jag blir så a v u n d s j u k när jag läser på hennes sida! Jag vill oxå åka till värmen, träffa nytt folk, kolla in delfiner, pingviner och albatrossar, uppleva underbar natur, hoppa i vattenfall, rida liten häst och sova i tält...
Men jag har kommit på att om jag inte kan göra allt det där nu, så kan jag ju ta ett jobb istället så att jag tjänar pengar som vi kan spara, så att vi någon gång i vårat liv kan åka på en sån resa i alla fall! Så, någon som har ett jobb till övers? Någon? Ingen?....nejhej.... Jag får väl bli Alfa-kassans största och värsta kund istället då...igen! Och sitta och gräma mig dag ut och dag in för att jag tog 118 000 i studielån för att gå en utbildning för att utbilda mig till något jag tycker är roligt. Jag visste att jag skulle ha valt något tråkigt bristyrke istället!
Jag har dock en egen liten teori om varför jag vill ha sommar när det är vinter, och vinter när det är sommar:
På vintern är det mörkt, kallt och djävligt. Håret är elektriskt, man svettas ihjäl när man går på stan och går in-ut, in-ut i affärer.
När man går in-ut, in-ut i affärer så kan man aldrig böja sig fram när man är in. Det spelar ingen roll hur mycket man drar in luft genom näsan hela tiden man står framåtlutad, snoret kommer ändå farandes som en formel 1-bil vid sämsta tänkbara tillfälle.
Man är likblek (eftersom jag vägrar lägga mig i ett cancer-solarie), läpparna är torra, fingrarna är stelfrusna, jeansen blir blöta och när man kommer in och tar av sig skorna och inte hinner få av sig dem innan man har trampat på dem med hälen tio gånger, blir det kallt, kallt, kallt.
Det blir is på bilrutan på 2 minuter, på båda sidor. Och när man väl fått bort isen, så ligger imman kvar som en fet padda. Och när man ska ta på sig sina tjocka, mysiga tröjor så märker man att man visst inte hade så många som man trodde. Man hade närmare bestämt en, och den tröttnar man på ganska snabbt.
På sommaren är det oftast inte så varmt som man önskat, och när det väl är det så är det oftast vid fel tillfälle; till exempel när man sitter i bilen med trasig AC.
Man är tomatröd istället för likblek, eftersom hudtypen som fastnade på ens kropp tydligen inte tycker om solen. Det känns inge bra att ligga på stranden i förrförra årets bikini, eftersom årets nyårslöfte visst inte hölls det här året heller.
På kvällarna när man ska sitta och mysa i den härliga svenska sommarnaturen, är man aldrig ensam. När man gett upp och sökt skydd inomhus är man 1 liter blod fattigare och 50 myggbett rikare.
När man går på stan och går in-ut, in-ut i affärer så gör man det mest för att få lite fläktande frisk luft inomhus, eftersom det är så kvävande varmt ute. Men om man även passar på att shoppa lite kläder, så hänger/ligger just min storlek höst upp, så att man blottar svettringarna under armarna för alla i affären, svettringar som man fått för att det är så kvävande varmt ute - just den dan.
Så när man på den varma dagen står i garderoben och letar efter alla linnen som man väntat hela vintern på att använda, hittar man bara en massa tjocka mysiga tröjor istället.
Men, svart och vitt, glad och ledsen, ful och snygg, god och äcklig - det finns oftast en bra sida av dem båda. Och det är klart att vintern har många bra saker, precis som sommaren har!! Vad sägs till exempel om; jultomten, adventskalendern, persika/hallon glass, sommarskor med matchande badväska, fågelkvitter och jasminebuskar.
PS. Vill tacka Henrik idag för att han gjorde ett sådant enastående jobb med hårfärgen. Min alldeles egna lilla handy-man! Sedan sabbade jag hans bra:iga jobb genom att gå lös med saxen... jaja, det växer väl ut igen... Så sa alltid mamma när man kom hem och var några hundralappar fattigare och var en 4 centimeters lugg rikare. DS.
Man är tomatröd istället för likblek, eftersom hudtypen som fastnade på ens kropp tydligen inte tycker om solen. Det känns inge bra att ligga på stranden i förrförra årets bikini, eftersom årets nyårslöfte visst inte hölls det här året heller.
På kvällarna när man ska sitta och mysa i den härliga svenska sommarnaturen, är man aldrig ensam. När man gett upp och sökt skydd inomhus är man 1 liter blod fattigare och 50 myggbett rikare.
När man går på stan och går in-ut, in-ut i affärer så gör man det mest för att få lite fläktande frisk luft inomhus, eftersom det är så kvävande varmt ute. Men om man även passar på att shoppa lite kläder, så hänger/ligger just min storlek höst upp, så att man blottar svettringarna under armarna för alla i affären, svettringar som man fått för att det är så kvävande varmt ute - just den dan.
Så när man på den varma dagen står i garderoben och letar efter alla linnen som man väntat hela vintern på att använda, hittar man bara en massa tjocka mysiga tröjor istället.
Men, svart och vitt, glad och ledsen, ful och snygg, god och äcklig - det finns oftast en bra sida av dem båda. Och det är klart att vintern har många bra saker, precis som sommaren har!! Vad sägs till exempel om; jultomten, adventskalendern, persika/hallon glass, sommarskor med matchande badväska, fågelkvitter och jasminebuskar.
PS. Vill tacka Henrik idag för att han gjorde ett sådant enastående jobb med hårfärgen. Min alldeles egna lilla handy-man! Sedan sabbade jag hans bra:iga jobb genom att gå lös med saxen... jaja, det växer väl ut igen... Så sa alltid mamma när man kom hem och var några hundralappar fattigare och var en 4 centimeters lugg rikare. DS.
Tekniknisse
Jag är en så kallad Tn (Tekniknisse). Jag har alltid varit det, men nu är jag det ganska så mycket mer eftersom jag utbildade mig till Mediedesigner. Fast det finns de som är Tn massor, jättemycket, och betydligt mycket mer än vad jag är!
Hur som helst, eftersom jag i vissa sammanhang klassas som en Tn, så anser jag att jag hänger med ganska mycket i teknikens utveckling. Alla nya grejer som ploppar upp hela tiden, och som med tidens gång förr eller senare blir oumbärliga att leva utan, försöker jag ha koll på. Nu förskönar jag kanske lite...Men om jag säger så här då: jag kan mer än en vanlig Svensson, men inte lika mycket som dom riktiga Tn:en. Inom vissa områden har jag mer koll, och inom andra har jag mindre. Jag kan mer än vad min sambo kan! hehe..
Men om man går en generation bakåt i tiden så har inte dom riktigt lika mycket koll. Min mamma och pappa till exempel vägrar betala räkningar över Internet. Det spelar ingen roll hur mycket (straff)avgifter banken tar ut för att de ska få en inbetalningsbokshäfte med papper i, de vägrar gå med i trenden att använda Internetbanken. " det är inte säkert sörru ".
Pappa kan ringa på sin mobiltelefon, och läsa sms (om han av misstag råkar trycka på rätt knapp), men han kan inte skriva sms. Tycker att det är onödigt. "man hinner säga jättemycket saker på den tiden man får för 2 kronor, som ett sms kostar". Okej, det kanske är sant.
Om man går ytterligare en generation bakåt i tiden så har dom...ännu lite mindre koll. Min morfar är en sådan. Problemet med honom är att han inte riktigt vill erkänna det själv. Han vill kunna, tror att han kan efter ett tag, men det blir bara...fel. Jag har försökt förklara för honom vad Internet är. Men det är inte det lättaste att förklara det för någon som aldrig ägt en dator, och som gick i pension när de elektriska skrivmaskinerna gjorde entré. (inte riktigt kanske, men nästan)
När mormor och morfar skulle flytta senast skulle han anmäla adressändring. Telefonsvararen (vad annars) som mötte honom i andra änden av telefonen sa att adressändring görs enklast över Internet. Morfar frågade då mig om jag kunde hjälpa honom med att göra en adressändring över det där Internet. Klart jag kan, sa jag. Vad kostar det? undrar han. Nej, det kostar inget - jag har bredband, sa jag. Bredband? Ja, det funkar som modem, fast är mycket bättre. Modem? Ja, datorn funkar som en telefon ungefär... SUCK! Det är nästan att man får dåligt samvete. Men hur lätt är det för dem egentligen att hänga med i allt som händer! Radion uppfanns, bilen uppfanns, tv:n uppfanns och PANG så har telefonerna blivit pyttesmå och trådlösa, tv:n har blivit platt, bilarna har mer hästkrafter än vad en häst har, man kan styra världen genom att trycka på knappar på ett tangentbord och så vidare. Jag fasar för vad det kommer vara som mina barnbarn kommer sitta och försöka förklara för mig i framtiden! Jag som anser mig vara en hyfsad Tn nu, kommer inte vara värd nånting när jag är 70...
Måste bara ta ytterligare ett roligt exempel på att den lite äldre generationen inte hänger med tekniken riktigt: Min kompis ringde till sin pappa och frågade efter ett telefonnummer som hon behövde, som hon visste att han hade. Hon sa till honom att han kunde sms:a det till henne när han hade letat fram det, eftersom hon visste att han hade i alla fall lite koll på hur man skriver och skickar sms. Hon väntade och efter ett tag fick hon ett sms:
noll ett nio åtta ett åtta två ett nio
Hur som helst, eftersom jag i vissa sammanhang klassas som en Tn, så anser jag att jag hänger med ganska mycket i teknikens utveckling. Alla nya grejer som ploppar upp hela tiden, och som med tidens gång förr eller senare blir oumbärliga att leva utan, försöker jag ha koll på. Nu förskönar jag kanske lite...Men om jag säger så här då: jag kan mer än en vanlig Svensson, men inte lika mycket som dom riktiga Tn:en. Inom vissa områden har jag mer koll, och inom andra har jag mindre. Jag kan mer än vad min sambo kan! hehe..
Men om man går en generation bakåt i tiden så har inte dom riktigt lika mycket koll. Min mamma och pappa till exempel vägrar betala räkningar över Internet. Det spelar ingen roll hur mycket (straff)avgifter banken tar ut för att de ska få en inbetalningsbokshäfte med papper i, de vägrar gå med i trenden att använda Internetbanken. " det är inte säkert sörru ".
Pappa kan ringa på sin mobiltelefon, och läsa sms (om han av misstag råkar trycka på rätt knapp), men han kan inte skriva sms. Tycker att det är onödigt. "man hinner säga jättemycket saker på den tiden man får för 2 kronor, som ett sms kostar". Okej, det kanske är sant.
Om man går ytterligare en generation bakåt i tiden så har dom...ännu lite mindre koll. Min morfar är en sådan. Problemet med honom är att han inte riktigt vill erkänna det själv. Han vill kunna, tror att han kan efter ett tag, men det blir bara...fel. Jag har försökt förklara för honom vad Internet är. Men det är inte det lättaste att förklara det för någon som aldrig ägt en dator, och som gick i pension när de elektriska skrivmaskinerna gjorde entré. (inte riktigt kanske, men nästan)
När mormor och morfar skulle flytta senast skulle han anmäla adressändring. Telefonsvararen (vad annars) som mötte honom i andra änden av telefonen sa att adressändring görs enklast över Internet. Morfar frågade då mig om jag kunde hjälpa honom med att göra en adressändring över det där Internet. Klart jag kan, sa jag. Vad kostar det? undrar han. Nej, det kostar inget - jag har bredband, sa jag. Bredband? Ja, det funkar som modem, fast är mycket bättre. Modem? Ja, datorn funkar som en telefon ungefär... SUCK! Det är nästan att man får dåligt samvete. Men hur lätt är det för dem egentligen att hänga med i allt som händer! Radion uppfanns, bilen uppfanns, tv:n uppfanns och PANG så har telefonerna blivit pyttesmå och trådlösa, tv:n har blivit platt, bilarna har mer hästkrafter än vad en häst har, man kan styra världen genom att trycka på knappar på ett tangentbord och så vidare. Jag fasar för vad det kommer vara som mina barnbarn kommer sitta och försöka förklara för mig i framtiden! Jag som anser mig vara en hyfsad Tn nu, kommer inte vara värd nånting när jag är 70...
Måste bara ta ytterligare ett roligt exempel på att den lite äldre generationen inte hänger med tekniken riktigt: Min kompis ringde till sin pappa och frågade efter ett telefonnummer som hon behövde, som hon visste att han hade. Hon sa till honom att han kunde sms:a det till henne när han hade letat fram det, eftersom hon visste att han hade i alla fall lite koll på hur man skriver och skickar sms. Hon väntade och efter ett tag fick hon ett sms:
noll ett nio åtta ett åtta två ett nio
Ont i hjärtat
Idag hade jag en sån där riktigt, riktigt positiv och bra dag! Den var dock inte fulländad. För att den ska kunna bli det måste någon ringa och erbjuda mig ett jobb. Men den var ändå riktigt bra! Ni vet, det var en sån där dag då man uppskattar livet, världen, myrorna - ja allt! Allt är vackert, otroligt och underbart. Man älskar alla människor i ens närhet och man blir tårögd av glädje när någon är snäll mot en.
Jag var ute på en riktig långpromenad i solskenet med min Lova. Fem minuter efter att jag låste dörren var jag ute på landet. Underbart! Solen sken, snön gnistrade, fåglarna kvittrade. Underbart! Gick och kikade på den vita närkeslätten med Kilsbergen långt där borta. Underbart!
Men, så är man ju Nerike-människa ut i fingerspetsarna, så förr eller senare kommer det ju någon liten pessimistisk tanke mellan alla dessa positiva...
När jag gick där på landet, smålog, och tänkte på vad underbart Sverige är - egentligen, och vilken tur vi har som bor här - egentligen, fast alla jämt tjatar om hur kallt och trist det är här och att man vill emigrera till utlandet (inklusive jag själv kan jag villigt erkänna). Så kom jag och tänka på alla stackars människor som lever i krigsländer, och alla de som inte har det lika bra i sina länder som vi i Sverige har - solskensväder till trots. Hur kan vi i detta vackra land säga till en annan människa som kommer och frågar om den kan få bo här "Så du bor i ett land med krig, mord, hat, tortyr och sån't? Jobbigt. Men här får du inte bo! Det här är ju vårat land! Här är det bara vi som får bo!" Hur kan vi människor vara så grymma mot varandra?! Jag förstår inte. Det är så man får ont i hjärtat... (Nu var jag tvungen att gå in på Greenpeace hemsida och stilla mitt samvete genom att vara snäll mot naturen och alla gulliga små djur. Men när jag tänkte efter så känner jag mig inte riktigt redo att hoppa på en av deras stora båtar och slåss med näbbar och klor än... Kanske någon gång senare i livet...Kanske ska nöja mig med att donera en söt liten summa varje månad istället...)
När jag var liten visste man vilka ställen man skulle hålla sig borta ifrån om man inte ville stöta på några läskiga typer. Dessa läskiga typer var allt som oftast fyllegubbar, vilka framstår som små rara lamm i jämnförelse med dagens läskiga typer. Överallt annars var man dödstrygg, och tänkte inte ens tanken att det skulle kunna komma någon psykiskt sjuk människa ut ur skogen och hugga ihjäl en.
Jag fick göra ganska mycket för mina föräldrar. Antar att de kunde lita på att jag gjorde som jag blivit tillsagd och tagit till mig deras varnande ord. Jag tror absolut att jag kommer kunna lita på Lova med. Vad jag däremot känner att jag inte kan lita på är samhället. Fasen, jag är ju livrädd NU för vad som kommer kunna hända henne på väg mellan hemmet och skolan. Det känns som att det springer runt galna människor överallt! Och det värsta är att det inte bara är äldre män som ser skumma ut, som man ska gå omvägar runt. Nu kan det vara lika farligt att möta ett gäng 10-åringar på en mörk cykelväg...
Som idag till exempel, när jag hade ungefär 7 minuter kvar till hem, så mötte jag en tjej med hund. Det var andra gången under promenadens gång. Första gången var när jag hade gått i ungefär 15 minuter, mitt ute på vischan. Jag kände igen henne andra gången på grund av hennes lååånga flätor (jag kämpar nämligen för tillfället med att spara mitt hår så att det ska bli så där långt och fint. Så jag lägger märke till människor som har väldigt långt hår...)
I alla fall, när jag mötte henne den andra gången så sa hon "ja, du går snabbare än mig, men jag har min här inne." Första tanken: Ett psyko! Skydda Lova, och gå fort härifrån! Det gjorde jag inte, för hon såg ganska harmlös ut. Dessutom blev jag nyfiken på vad det var hon menade egentligen. Så jag frågade hur hon menade, och hon upprepade det hon nyss hade sagt. "Ja, alltså, du går mycket snabbare än mig för att du har fått din redan, men jag har fortfarande min här inne." Pekandes först på min vagn, och sedan på sin mage. "Jag hoppas verkligen att den kommer ut vilken dag som helst, för det ser skönare ut att gå som du gör - med vagn"
Först då såg jag att hennes svarta jacka putade ut lite mystiskt över magtrakten. Jag log, skrattade lite, sa något trevligt tillbaka, och fortsatte sedan min promenad hem. Andra tanken: Man blir ju helt s k a d a d av att leva i det här samhället! Nu beskyller man till och med gravida kvinnor med långa flätor för att vara psykfall med en kniv i innerfickan... Sorgligt!
Jag var ute på en riktig långpromenad i solskenet med min Lova. Fem minuter efter att jag låste dörren var jag ute på landet. Underbart! Solen sken, snön gnistrade, fåglarna kvittrade. Underbart! Gick och kikade på den vita närkeslätten med Kilsbergen långt där borta. Underbart!
Men, så är man ju Nerike-människa ut i fingerspetsarna, så förr eller senare kommer det ju någon liten pessimistisk tanke mellan alla dessa positiva...
När jag gick där på landet, smålog, och tänkte på vad underbart Sverige är - egentligen, och vilken tur vi har som bor här - egentligen, fast alla jämt tjatar om hur kallt och trist det är här och att man vill emigrera till utlandet (inklusive jag själv kan jag villigt erkänna). Så kom jag och tänka på alla stackars människor som lever i krigsländer, och alla de som inte har det lika bra i sina länder som vi i Sverige har - solskensväder till trots. Hur kan vi i detta vackra land säga till en annan människa som kommer och frågar om den kan få bo här "Så du bor i ett land med krig, mord, hat, tortyr och sån't? Jobbigt. Men här får du inte bo! Det här är ju vårat land! Här är det bara vi som får bo!" Hur kan vi människor vara så grymma mot varandra?! Jag förstår inte. Det är så man får ont i hjärtat... (Nu var jag tvungen att gå in på Greenpeace hemsida och stilla mitt samvete genom att vara snäll mot naturen och alla gulliga små djur. Men när jag tänkte efter så känner jag mig inte riktigt redo att hoppa på en av deras stora båtar och slåss med näbbar och klor än... Kanske någon gång senare i livet...Kanske ska nöja mig med att donera en söt liten summa varje månad istället...)
När jag var liten visste man vilka ställen man skulle hålla sig borta ifrån om man inte ville stöta på några läskiga typer. Dessa läskiga typer var allt som oftast fyllegubbar, vilka framstår som små rara lamm i jämnförelse med dagens läskiga typer. Överallt annars var man dödstrygg, och tänkte inte ens tanken att det skulle kunna komma någon psykiskt sjuk människa ut ur skogen och hugga ihjäl en.
Jag fick göra ganska mycket för mina föräldrar. Antar att de kunde lita på att jag gjorde som jag blivit tillsagd och tagit till mig deras varnande ord. Jag tror absolut att jag kommer kunna lita på Lova med. Vad jag däremot känner att jag inte kan lita på är samhället. Fasen, jag är ju livrädd NU för vad som kommer kunna hända henne på väg mellan hemmet och skolan. Det känns som att det springer runt galna människor överallt! Och det värsta är att det inte bara är äldre män som ser skumma ut, som man ska gå omvägar runt. Nu kan det vara lika farligt att möta ett gäng 10-åringar på en mörk cykelväg...
Som idag till exempel, när jag hade ungefär 7 minuter kvar till hem, så mötte jag en tjej med hund. Det var andra gången under promenadens gång. Första gången var när jag hade gått i ungefär 15 minuter, mitt ute på vischan. Jag kände igen henne andra gången på grund av hennes lååånga flätor (jag kämpar nämligen för tillfället med att spara mitt hår så att det ska bli så där långt och fint. Så jag lägger märke till människor som har väldigt långt hår...)
I alla fall, när jag mötte henne den andra gången så sa hon "ja, du går snabbare än mig, men jag har min här inne." Första tanken: Ett psyko! Skydda Lova, och gå fort härifrån! Det gjorde jag inte, för hon såg ganska harmlös ut. Dessutom blev jag nyfiken på vad det var hon menade egentligen. Så jag frågade hur hon menade, och hon upprepade det hon nyss hade sagt. "Ja, alltså, du går mycket snabbare än mig för att du har fått din redan, men jag har fortfarande min här inne." Pekandes först på min vagn, och sedan på sin mage. "Jag hoppas verkligen att den kommer ut vilken dag som helst, för det ser skönare ut att gå som du gör - med vagn"
Först då såg jag att hennes svarta jacka putade ut lite mystiskt över magtrakten. Jag log, skrattade lite, sa något trevligt tillbaka, och fortsatte sedan min promenad hem. Andra tanken: Man blir ju helt s k a d a d av att leva i det här samhället! Nu beskyller man till och med gravida kvinnor med långa flätor för att vara psykfall med en kniv i innerfickan... Sorgligt!