Bilar - ett nödvändigt ont
Jag gillar dom där Ford-gubbarna! Riktiga snillen måste dom ha varit som listade ut hur man fick en bil att fungera. Men kunde dom inte har gjort dom billiga, oförstörbara och bensinsnåla också?!
Jag och min sambo har en bil. Det är en fin bil. I alla fall för att vara i den prisklassen...Det är våran femte bil som vi är inne på nu. I snitt kan man säga att vi har förbrukar en bil om året, eftersom vi har varit tillsammans i fem år. För det känns verkligen som att vi förbrukar och kör slut på våra bilar, och jag förstår inte vad vi gör för fel! Är det inte bara att hålla koll på var pedalerna sitter, smeka i växlarna, fylla på alla vätskor som behöver fyllas på (för jämnan), och besiktiga innan körförbudet träder i kraft? Jag tycker vi följer alla lagar och regler slaviskt, men likt förbannat så är det alltid något fel på våra bilar! Det känns som att när dom hamnar i våra händer så faller dom isär - bokstavligt talat!
För ett par månader sedan så ramlade något slags galler som sitter längst fram på bilen (och nej, det är inte grillen) bara bort. 'Plopp' sa det och så låg det på backen en dag. Vi hade inte pillat på det, eftersom vi inte ens visste om att vi hade ett litet extra galler som satt där framme. När jag senare frågade min pappa och bror, som båda är bilmekaniker (tack och lov!!!!!) hur det bara kan ramla bort så där så ryckte båda på axlarna och sa "vet inte...".
Våran förra bil hade jordens alla fel. En gång la den bara av. Ingen förstod nånting. Ingen hade en susning om vad det kunde vara för fel. Jag tror att den stod ungefär 5 månader på pappas verkstad och bara var trasig. Nu talar vi i sträck alltså.
Efter att ha bytt det mesta på den (kändes det som i alla fall) så gav vi upp och konstaterade att vi var tvugna att skaffa oss en ny bil. En kombi ville vi ha, eftersom barnvagnen var tvungen att få plats. Därtill skulle den helst vara rymlig, säker, inte ha så mkt rost, dra lite bensin, vara ganska snygg, kosta 500 kronor och vara från 2005. De två sista punkterna fick vi stryka ganska snabbt... Pappa la dock till en punkt: den skulle ha AC. Det var tydligen ord och inga visor. När man har barn och ska ut i den svenska sommaren och åka så är det ovärderligt! Jag är iofs uppvuxen med både den svenska sommaren och ingen AC, och jag har inga traumatiska upplevelser av det...
Men men, när Bilen en dag helt plötsligt dök upp (för några fler hundralappar är 5) så slog vi (=pappa) till direkt. Och så nöjda vi var med den! När vi gick till och från våran nya Bil så hade vi ett litet leende på läpparna - alltid. När någon frågade om vi hade köpt ny bil så sa vi stolt och raka i ryggen "japp!" Och när vi hade parkerat och var på väg bort från Bilen så vände vi oss om när vi trodde att ingen såg, bara för att få titta lite extra på våran nya fiiina röda Bil! Och fast den inte var från 2000-talet, bullig, gullig, snygg, hipp och med jordens alla finesser - så var vi så stolta över våran kantiga och o-bulliga 93:a.
Den känslan satt i till för ungefär ett par månader sedan. Då la den bara av. Ingen förstod nånting. Ingen hade en susning om vad det kunde vara för fel. (känns det igen?). Tack och lov så tog det inte 5 månader innan pappa kom på vad det var för fel. Katalysatorn. Och det betyder pengar. Pengar som vi inte har. Pappa fixade en nödlösning som funkar fram tills vi ska besiktiga nästa gång. Nödlösningen tog oss tillbaka till 60-talet. Med andra ord - vi är miljöbovar. Till på köpet låter den lite extra. Jag drar paraleller till Stortorget-raggare en lördagkväll, förstår ni då?
Några veckor efter att bilen funkade igen kom värmen. Den svenska sommaren hade kommit och nu skulle vi äntligen få nytta av våran älskade och ovärderliga AC! Eller? Nej, det fick vi inte. Varför inte? Vi testade att fylla på ny gas (som det tydligen är i en sån). Funkade det? Nej, det gjorde det inte. Varför inte? För att en ytte pytte pytte liten slang, som kostar 1700 kronor var trasig.
Har ni någon gång sett i verkligheten att pengar har vingar? Det har jag.
Detta innebär att nu, när det är omkring 25 grader varmt ute och ytterligare 10 grader inne i bilen, så förser våran AC oss med varmluft. Sköööönt! Lova svettas, jag svettas, Henrik svettas ännu mer. Han sitter och kör framåtlutad, ungefär som en halvblind och livrädd kärring, för att så gott det går undvika att få svettränder på ryggen. Veva ner rutorna kan ju vara skönt då, eftersom luften utanför bilen i alla fall är svalare. Men nej, det gick visst inte. Eftersom vi är miljöbovar så blir man halvt förgiftad av alla -dioxider som vår bil sprutar ut. Nervevade rutor = kraftigt vind-och korsdrag = alla -dioxider kommer in i bilen. En bekant till oss berättade att han hade en likadan bil som vi förut. Hans AC gick också sönder. Han bytte den lilla slangen för 1700. Han bytte den stora klumpen för 4000. Han bytte ytterligare nånting. Totalt la han ner omkring 7000 kronor på sin AC. Den fungerade i alla fall inte. Det känns skönt. Det ger oss hopp!
Nu för tiden är det lilla leendet borta när vi närmar oss vår bil. Den är varm. Den luktar illa. Den vill inte starta. Den hoppar och skuttar vid vanlig enkel körning, fast man inte rör nånting annat än gaspedalen och ratten. Med andra ord så är vi tillbaka i cirkeln där vi så många gånger varit förut; den faller isär. Och för mig, som gör mitt bästa för att värna om vår miljö för att den ska få finnas kvar så länge som möjligt, är det extra tungt att sätta sig bakom ratten eftersom jag är stans största miljöbov för tillfället.
Men just nu har jag inte råd med en ny katalysator eftersom jag fortfarande inte vet om jag fått jobbet. Så vad gör jag för att kompensera? Jag försöker att vara überduktig på alla andra miljövänliga sätt! Henrik är nog ganska trött på det, eftersom jag tjatar och blir jättearg när han inte följer mitt levnadssätt.
Jag vill tillbaka till häst och vagn!!! Tänk vad bra det var då! Man kanske hade två hästar, vilka drevs av vatten och gräs. Naturligt. Miljövänligt. Bra. Kostar inget. Och om den ena hästen började bli lite skruttig, så kunde man låta den andra skaffa sig en pojkvän. Vips! så ploppar en ny häst ut. Och dom växer ju skitfort, de lär sig ju lixom att gå på några timmar. Ut med den gamla och in med den nya! Skitenkelt. Billigt. Miljövänligt. Och tänk vad mysigt att ha ett par hästar stå utanför dörren! Det skulle nog pappa tycka var ganska skönt i alla fall, för då skulle han slippa att ha mig ringandes till honom en gång i veckan och fråga vad det är för fel på våran bil och vad det kostar att laga.
Hästar skulle ju till och med jag kunna sköta själv. Lätt som en plätt!
Jag och min sambo har en bil. Det är en fin bil. I alla fall för att vara i den prisklassen...Det är våran femte bil som vi är inne på nu. I snitt kan man säga att vi har förbrukar en bil om året, eftersom vi har varit tillsammans i fem år. För det känns verkligen som att vi förbrukar och kör slut på våra bilar, och jag förstår inte vad vi gör för fel! Är det inte bara att hålla koll på var pedalerna sitter, smeka i växlarna, fylla på alla vätskor som behöver fyllas på (för jämnan), och besiktiga innan körförbudet träder i kraft? Jag tycker vi följer alla lagar och regler slaviskt, men likt förbannat så är det alltid något fel på våra bilar! Det känns som att när dom hamnar i våra händer så faller dom isär - bokstavligt talat!
För ett par månader sedan så ramlade något slags galler som sitter längst fram på bilen (och nej, det är inte grillen) bara bort. 'Plopp' sa det och så låg det på backen en dag. Vi hade inte pillat på det, eftersom vi inte ens visste om att vi hade ett litet extra galler som satt där framme. När jag senare frågade min pappa och bror, som båda är bilmekaniker (tack och lov!!!!!) hur det bara kan ramla bort så där så ryckte båda på axlarna och sa "vet inte...".
Våran förra bil hade jordens alla fel. En gång la den bara av. Ingen förstod nånting. Ingen hade en susning om vad det kunde vara för fel. Jag tror att den stod ungefär 5 månader på pappas verkstad och bara var trasig. Nu talar vi i sträck alltså.
Efter att ha bytt det mesta på den (kändes det som i alla fall) så gav vi upp och konstaterade att vi var tvugna att skaffa oss en ny bil. En kombi ville vi ha, eftersom barnvagnen var tvungen att få plats. Därtill skulle den helst vara rymlig, säker, inte ha så mkt rost, dra lite bensin, vara ganska snygg, kosta 500 kronor och vara från 2005. De två sista punkterna fick vi stryka ganska snabbt... Pappa la dock till en punkt: den skulle ha AC. Det var tydligen ord och inga visor. När man har barn och ska ut i den svenska sommaren och åka så är det ovärderligt! Jag är iofs uppvuxen med både den svenska sommaren och ingen AC, och jag har inga traumatiska upplevelser av det...
Men men, när Bilen en dag helt plötsligt dök upp (för några fler hundralappar är 5) så slog vi (=pappa) till direkt. Och så nöjda vi var med den! När vi gick till och från våran nya Bil så hade vi ett litet leende på läpparna - alltid. När någon frågade om vi hade köpt ny bil så sa vi stolt och raka i ryggen "japp!" Och när vi hade parkerat och var på väg bort från Bilen så vände vi oss om när vi trodde att ingen såg, bara för att få titta lite extra på våran nya fiiina röda Bil! Och fast den inte var från 2000-talet, bullig, gullig, snygg, hipp och med jordens alla finesser - så var vi så stolta över våran kantiga och o-bulliga 93:a.
Den känslan satt i till för ungefär ett par månader sedan. Då la den bara av. Ingen förstod nånting. Ingen hade en susning om vad det kunde vara för fel. (känns det igen?). Tack och lov så tog det inte 5 månader innan pappa kom på vad det var för fel. Katalysatorn. Och det betyder pengar. Pengar som vi inte har. Pappa fixade en nödlösning som funkar fram tills vi ska besiktiga nästa gång. Nödlösningen tog oss tillbaka till 60-talet. Med andra ord - vi är miljöbovar. Till på köpet låter den lite extra. Jag drar paraleller till Stortorget-raggare en lördagkväll, förstår ni då?
Några veckor efter att bilen funkade igen kom värmen. Den svenska sommaren hade kommit och nu skulle vi äntligen få nytta av våran älskade och ovärderliga AC! Eller? Nej, det fick vi inte. Varför inte? Vi testade att fylla på ny gas (som det tydligen är i en sån). Funkade det? Nej, det gjorde det inte. Varför inte? För att en ytte pytte pytte liten slang, som kostar 1700 kronor var trasig.
Har ni någon gång sett i verkligheten att pengar har vingar? Det har jag.
Detta innebär att nu, när det är omkring 25 grader varmt ute och ytterligare 10 grader inne i bilen, så förser våran AC oss med varmluft. Sköööönt! Lova svettas, jag svettas, Henrik svettas ännu mer. Han sitter och kör framåtlutad, ungefär som en halvblind och livrädd kärring, för att så gott det går undvika att få svettränder på ryggen. Veva ner rutorna kan ju vara skönt då, eftersom luften utanför bilen i alla fall är svalare. Men nej, det gick visst inte. Eftersom vi är miljöbovar så blir man halvt förgiftad av alla -dioxider som vår bil sprutar ut. Nervevade rutor = kraftigt vind-och korsdrag = alla -dioxider kommer in i bilen. En bekant till oss berättade att han hade en likadan bil som vi förut. Hans AC gick också sönder. Han bytte den lilla slangen för 1700. Han bytte den stora klumpen för 4000. Han bytte ytterligare nånting. Totalt la han ner omkring 7000 kronor på sin AC. Den fungerade i alla fall inte. Det känns skönt. Det ger oss hopp!
Nu för tiden är det lilla leendet borta när vi närmar oss vår bil. Den är varm. Den luktar illa. Den vill inte starta. Den hoppar och skuttar vid vanlig enkel körning, fast man inte rör nånting annat än gaspedalen och ratten. Med andra ord så är vi tillbaka i cirkeln där vi så många gånger varit förut; den faller isär. Och för mig, som gör mitt bästa för att värna om vår miljö för att den ska få finnas kvar så länge som möjligt, är det extra tungt att sätta sig bakom ratten eftersom jag är stans största miljöbov för tillfället.
Men just nu har jag inte råd med en ny katalysator eftersom jag fortfarande inte vet om jag fått jobbet. Så vad gör jag för att kompensera? Jag försöker att vara überduktig på alla andra miljövänliga sätt! Henrik är nog ganska trött på det, eftersom jag tjatar och blir jättearg när han inte följer mitt levnadssätt.
Jag vill tillbaka till häst och vagn!!! Tänk vad bra det var då! Man kanske hade två hästar, vilka drevs av vatten och gräs. Naturligt. Miljövänligt. Bra. Kostar inget. Och om den ena hästen började bli lite skruttig, så kunde man låta den andra skaffa sig en pojkvän. Vips! så ploppar en ny häst ut. Och dom växer ju skitfort, de lär sig ju lixom att gå på några timmar. Ut med den gamla och in med den nya! Skitenkelt. Billigt. Miljövänligt. Och tänk vad mysigt att ha ett par hästar stå utanför dörren! Det skulle nog pappa tycka var ganska skönt i alla fall, för då skulle han slippa att ha mig ringandes till honom en gång i veckan och fråga vad det är för fel på våran bil och vad det kostar att laga.
Hästar skulle ju till och med jag kunna sköta själv. Lätt som en plätt!
Kommentarer
Trackback