The Mamma

...går till stackarna som måste sitta och klippa och redigera "Dagens visa".
Visst, en del ungar är ju skitsöta och säkert jättecharmiga men jag kan tänka mig att det i längden känns mer som ett straff att sitta och lyssna på vissa av dem om och om igen.

Om ni vill spola fram till det bästa, dra fram till 00:54:

http://svtplay.se/v/2295296/dagens_visa/14_1?cb,,1,f,-1/pb,a1364150,1,f,-1/pl,v,,2295296/sb,p104042,1,f,-1

Det låter lite som man själv gjorde när man var liten och spelade in sig själv på kassetband (för ungdomarna: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kassettband). Redan då kunde jag dock höra att det inte var någon vidare hit, vilket är anledningen till varför jag i dag får panikångest och svettningar när någon föreslår "Så det kan låta" som sällskapsspel.

Mina barn behandlas just nu som kungar på dagis, eftersom det bara är typ de två + två fröknar som är där idag.

Det är i alla fall det jag intalar mig själv för att stilla mitt dåliga samvete över att de behöver vara där idag, när uppenbarligen alla andra ungar får vara hemma med sina föräldrar så här dagen innan nyårsafton.

...men jag förstår inte hur de gör. Behöver de inte jobba? Eller har alla andra såna där bra:iga jobb som har stängt över hela julen men där personalen ändå får betalt? Eller har de snikat och överlevt på typ inga föräldradagar alls när barnen var små så att de kan ta ut alla dagar vid såna här tillfällen istället?

Please tell me, för jag fattar inte.

Så: tills jag får reda på svaret intalar jag mig att barnen lever lyx och flärd på dagis och har det hur bra som helst medans jag sliter på jobbet.

Jobba var det ja... Tjipp och hej!!

Dag 6 i huset och jag har kunnat konstatera att det är fan inte glammigt att värma upp ett hus med vedeldning. En liiiiten, liten lucka i ett liiiitet, litet hål där man ska peta in halvstora stockar utan att nudda kanterna på hålet. Om man ändå gör det får man sot på sig. När man väl har fått sot på ett ställe så  kan man lite på att det hoppar över till andra ställen på kroppen eftersom det svärtar av sig av bara fan.

Svårt som as är det att få fyr också! Tidning efter tidning brinner upp, men vedstockarna - de ligger där och pyser lite lagom förnöjt och blir bara svedda i kanten.

Samtidigt som man försöker få eld på allt som ska brinna, och inte få eld i allt som inte ska brinna (typ det torra, spröda håret) står ungarna utanför och gormar sina allra jobbigaste och mest enerverande läten.

Lova: "Maaaaammaaaaaaa? Wilson slååååår miiig/Wilson spaaaarkaaaar miiig/Jag är huuuuungriiiiiig/är du inte fäääääärdig snaaaaart?!"
Wilson: "Maammaa! ... Maammaaaaa! ... Maammaaaaaaaaa! ... Maammaaaaaaaaaaaaa! ... Maaaaaammaaaaaaaa!"

..typ

När man sedan kommer ut ur pannrummet är man nöjd över att stockarna äntligen brinner, MEN man har samtidigt sot på armarna, händerna, ansiktet, på underarmarna på tröjan, på knäna och trycksvärta på hela handflatorna efter man stått och rivit remsa efter remsa efter remsa. Man ser helt enkelt lite ut som den där lilla killen på framsidan av Svarte Petter-kortleken. Fast inte riktigt lika glad som han. Han verkar ju typ vara hur glad som helst över att få sitta på den där kolhögen och riktigt gosa in händerna i allt det svarta.

När jag står där sotsvart i ansiktet för att värma upp ett hus, samtidigt som jag tröstar/svarar/lugnar barnen genom dörren känner jag mig vuxen. Jävligt vuxen.

Förra veckan, och veckan innan det, och veckan innan det kände jag mig däremot som 9 igen då jag inte riktigt kunde känna mig tillfreds med att julen inte längre är till för mig utan bara för barn. Inga julklappar till mig med andra ord alltså, eftersom det bara är barn som njuter av julen och julklappar (tydligen?!). Tjurig som en unge var jag och kunde inte riktigt hjälpa att 9-åringen i mig kröp fram och tyckte att jag minsann också är ett barn. Jag har ju föräldrar - alltså är jag ett barn. Var jag sedan har för ålder och födelseår är väl skitsamma.

När sedan julalfton kom var jag ändå mycket vuxen och förståndig, minst 29, och höll upp en god min hela dagen tyckte jag. Höll upp och höll upp - det är klart man är glad på julafton och tycker det är hur mysigt som helst att vara med sina nära och kära! Fast 9-åringen i mig var nog ändå lite tjurig över att inte få några paket eller att få överlämna paket till de man tycker allra mest om i hela världen.

Tidigare ikväll stod jag framför spegeln inne på toaletten och skulle tvätta ansiktet. Som vanligt svängde jag upp luggen med ett spänne för att inte ha den hänga i vattnet, och DÅ glimmade det till i huvet på mig. VAD var det?! tänkte jag och luta mig lite framåt.

Fortfarande skakig i benen efter mina farhågor sprang jag in till Henrik. Är det ett grått hår? Är det ett grått hår? Säg vad du ser! Men SÄÄÄG då!!!

Efter lite pillande i håret på mig och med kisande ögon använde Henrik sina mycket smärta och flinka fingrar och rev av halva skalpen på mig. Jag slet hårstrået hur hans hand och rusade in på toaletten för att syna det.  Men det var inte grått. Det var bara väldigt, väldigt blankt (till skillnad från resten av de stackars osidosatta och uttorkade stråna. Jag har liksom varken tid eller ork att lägga ner någon energi på dem utan tänker att de nog kommer börja må bättra av sig själva snart. Någon gång. Kanske nästa århundrande).  Jag kände mig i alla fall hur som helst som 29 och jääävligt vuxen igen efter min första inte-upptäckt-av-grått-hårstrå.

Fast...när jag tänker efter så hade jag väldigt blankt och fint hår för tio år sedan. Då gjorde man ju inte mycket annat än sov, tränade och mådde bra (rent kroppsligt. I huvudet och i hjärtat var man ju helt förstörd var och varannan vecka på grund av någon snyggsöt pojke). Så...kanske att jag känner mig lite som 19 igen då, nu när jag i alla fall har ett blankt hårstrå. Eller...hade. Henrik slet ju bort det. Jävla fan. Tillbaka till 29 igen då...

...jag har lite dåligt samvete för att jag kallade cykelkärran för "jävla" i förra inlägget.  Det var inte alls meningen - jag var trött och lite irriterad. I själva verket är jag jättetacksam för att ha den - jag skulle inte kunna ta mig till och från dagis med ungarna annars.

Det är bara det att jag misstänker starkt att det från början inte är tänkt att man ska använda den när det är metervis med snö ute. Jag känner lite att den motarbetar mig. Den vill, om man så säger, inte riktigt samarbeta.

För det första lägger den till åtminstone 20 kilo på Lova. När hon sätter sig viker sig nästan pinnen som man sätter fast kärran med i cykeln, och så mycket väger hon inte!

För det andra förändrar den mina ungars annars så solskensglada humör klockan 7 på morgonen till trötta, griniga, arga, osambarbetsvilliga och protesterande små barn.

Den förminskar sig även när Lova sätter sig - så det utrymme som i vanliga fall är stort och fint helt plötsligt är litet och trångt, och Lova får knö ihop sig som en liten räka för att få plats. Dessutom petas hjälmen ner i ansiktet på henne när man fäller ner "locket".

Vi har haft en del fina stunder tillsammans - jag och cykelkärran. Men vi har även haft en del....mindre fina stunder. Stunder då jag önskat jag haft en machete i väskan. Som till exempel en morgon för ett par veckor sedan:

Det hade snöat så in i helvete hela natten, och plogbilarna hade (så klart) inte prioriterat att ploga cykelbanorna. På grund av alla möjliga olika skräckhistorier där bilar har råkat köra över cykelkärror som varit ute och åkt på bilvägar, vägrar jag cykla på vägar som är avsett för bilar utan jag håller mig enbart på cykelvägarna när ungarna sitter i.

SÅ:
- oplogade cykelvägar
- motvind
- fortfarande lite snö i luften
- en två ton tung cykelkärra
- massivs med kläder på mig själv på grund av att det var riktigt jäkla svinkallt ute

Ett plus ett är två, och om man slår ihop ovan nämnda punkter så kan man nog ganska snart räkna ut att jag inte var helt...nöjd.

Jag svettades. Jag frustade. Jag kämpade. Jag slet mitt hår. Jag svor. Jag gav upp. Jag fortsatte kämpa och gav upp igen. Tror jag gav upp en miljon gånger innan jag till slut kom fram till den allra sista cykelbanan. Jag stod kanske 100 meter från dagis, och kunde se de små lamporna glimma i fönstren. Framför mig hade jag en oplogad cykelbana. Bakom mig hade jag cykelkärran.  Jag hade håret i ögonen samt klistrat runt kinderna och ner på hakan eftersom jag svettades värre än en gymnastiserande medelålders man. Tog ett par djupa andetag och tog sats.

*puff*

Jag stod fortfarande kvar på samma plats.

*puff igen*

Då övervägde jag seriöst att ställa kärran lutad mot ett träd, olåst (om det inte vore för att vi inte äger kärran utan bara har lånat den), och istället ta ungarna på varsin arm och pulsa den sista biten. Det blev dock inte så utan jag gjorde ett sista försök.

Fråga mig inte hur jag gjorde, men till slut började jag ta mig framåt - halvt bärande på både cykel och kärra.

Väl framme vid dagis hade den jäveln fryst fast i cykeln så jag häll knappt på att få bort den. Då höll jag på att börja gråta.

In på dagis, fort som fan, för att lämna ungarna och sedan vidare till jobbet. 20 minuter för sent var jag där - riktigt fräsch och fin.

Jag är tacksam för att vi fått låna kärran, men jag kommer lämna tillbaka den med ett stort fint leende på läpparna den dag vi kommer in i vårt hus i Sannahed och vi inte längre behöver den.

Efter den sista graviditeten och amningsperioden åts tydligen min hjärna upp till största del av moset. Efter att ha återfått lite blogg-sug igen har jag läst igenom mina gamla inlägg, men kan för mitt liv inte förstå vart jag fick allt ifrån! Nu får jag ju värsta största prestations-ångesten, och kommer inte på nånting att skriva!

Sedan jag återfick lite blogg-sug har jag gått och funderat och filurat lite på vad jag kan tänkas skriva om och vad mina inlägg ska innehålla. Tyckte då att jag kom på riktiga fyndiga och roliga saker, men likt en guldfisk i skål så är mitt närminne tydligen inte vad det borde vara längre... Tidigare idéer och tankar är alltså *poff* borta.



När jag satt och läste igenom lite av det jag tidigare skrivit kände jag i ögonvrån att jag fick en sneglande blick av Henrik samt ett tyst mumel "hade vi ingen Enter-tangent på vår förra dator eller...". När jag tittade på honom fick jag lite av en är-du-lite-dum-i-huvet-blick, och förstod med ens vad han menade. Till mitt försvar kan jag väl bara säga:

Antagligen var det väl så att jag var totalt jävla skit-uttråkad under den sista tiden av min första mammaledighet, och när jag väl fick utlopp för lite hjärnaktivitet och fantasi så kunde jag inte behärska mig utan skrev hej vilt, utan att tänka på mellanslag och att texten skulle vara i alla fall lite läs-vänlig.

Nu är det dock ordning på torpet! Efter att ha jobbat på en mailsupport i tre år är jag numera närmast en grammatik-Hitler, som får röda utslag på kroppen om jag inte får rätta till ett stavfel eller rätta till en text som ser tjock och tjorvig ut.

SÅ, nu har jag slängt in lite radbrytningar i tidigare inlägg så att de nu förhoppningsvis ska vara lite lättare att läsa...

Nu är det kram å go'natt. Imorgon bitti klockan 07.00 har jag och ungarna en dejt med den där jävla cykelkärran igen!

För snart sju veckor sedan fick jag mitt andra barn, och för snart fyra veckor sedan fick jag ett sms från T där det stod " se nu till att ta upp bloggandet igen!". Yeah, right! Jag är lycklig om jag ens hinner duscha på dagarna, så något bloggande har jag knappast tid att klämma in.

Men...så tänker man att det nog ändå skulle vara lite småkul att börja skriva igen. Just nu är problemet som sagt att jag inte har så mycket egentid över, men framförallt så lider jag av kronisk sömnbrist - vilket medför att min hjärna är mos. Ungefär tio gånger om dagen känner jag mig helt dum i huvet och försöker komma på om jag alltid varit det. Jag tror (och hoppas) att jag inte har varit det, utan min dum i huvhet beror på kombinationen sömnbrist och amning.

Just nu kommer jag inte på något att skriva om, och bra är väl det för det är knappast lugn och ro runt omkring mig - Lova springer runt med ett Game Boy på högsta volym, samtidigt som hon lyssnar på Pippi Långstrump på högsta volym, samtidigt som hon hela tiden skruvar upp Wilsons mobil som hänger över spjälsängen, vilken klingar fram Bä bä vita lamm. Samtidigt som detta sker ligger/sitter Wilson i babysitter och protesterar högljutt. "Barn måste få skrika, barn måste få skrika" upprepar jag tyst för mig själv. De kan dock inte skrika hur länge som helst, utan nu får jag nog ta och packa bad-och lekväskan och bege mig med allt pick och pack till Stadsparken istället... När jag är där ska jag försöka pumpa igång hjärnan så att jag kan komma på något bra att skriva om här. Vad gör man inte för sina vänner :)

Här sitter jag framför datorn, knaprandes på lite tycker-synd-om-mig-själv-godis, och tänker tillbaka på det tiden då man bodde hemma och man hade en mamma som pysslade om en när man var sjuk. HUR bra hade man det inte?! Då blev man nerbäddad och ompysslad, och det inhandlades både favoritmat, godis, tidningar och filmer. När man hade ont i halsen så fick man varm saft, och när man hade feberfrossa så fick man det stora gosiga täcket att krypa in under.

Varför sitter jag då och tänker på detta tro?

Jo, för jag har fått en nedrans förkylning som har satt sig både i halsen och ena örat. Det gör ont som skit, men städning, tvättning, blöjbytning, matning och lekning ska i alla fall göras. Om det inte vore för min underbara sambo som ryckte in och tog över allting åt mig, så att jag istället kan lägga mig i soffan och bara fokusera på att ta det lugnt och slappna av. Hahaha, eller inte.

En sambo finns det, men inte en som rycker in och tar över allting. Det är bara att inse; dagarna då man blev uppassad av en underbar mamma är förbi. Nu är det jag som ska vara den underbara mamman istället. Helg eller vardag, med en sambo hemma eller inte. Idag var det inte. Så det är bara att bita ihop, även när örat värker och ens andra hälft hellre är i badhuset än sköter blöjbytet och serverandet av varm saft...

Igår tog Lova sina allra första egna steg! Hon är så söt! Och så duktig! Och så glad! Ju mer vi hejar och klappar och skrattar, desto roligare tycker hon det är och vi riktigt ser hur det lyser av stolthet i hennes ögon. *stolt mamma*

1 år och 5 dagar
söndagen den 8 juli 2007

Idag ringde dom. Jag fick inte jobbet (surprise!). Dom valde mellan mig och en annan tjej. Med andra ord; jag kom tvåa. Vet inte om jag ska bli ledsen eller stolt över att jag ändå nådde så långt... Hur som helst så undrade dom om jag ville komma och jobba hos dom ändå, fast typ fyra dagar i månaden och lite då o då. Så det blev väl ett litet positivt besked till slut i alla fall. Fast egentligen vill jag ju inte ha ett extrajobb, jag vill ha ett riktigt jobb, som drar in riktiga pengar, som gör att man kan köpa riktiga kläder! Men ett extrajobb är ju mer än vad jag har idag, så det är väl bättre än inget...

Skit oxå!

Jag gillar dom där Ford-gubbarna! Riktiga snillen måste dom ha varit som listade ut hur man fick en bil att fungera. Men kunde dom inte har gjort dom billiga, oförstörbara och bensinsnåla också?!

Jag och min sambo har en bil. Det är en fin bil. I alla fall för att vara i den prisklassen...Det är våran femte bil som vi är inne på nu. I snitt kan man säga att vi har förbrukar en bil om året, eftersom vi har varit tillsammans i fem år. För det känns verkligen som att vi förbrukar och kör slut på våra bilar, och jag förstår inte vad vi gör för fel! Är det inte bara att hålla koll på var pedalerna sitter, smeka i växlarna, fylla på alla vätskor som behöver fyllas på (för jämnan), och besiktiga innan körförbudet träder i kraft? Jag tycker vi följer alla lagar och regler slaviskt, men likt förbannat så är det alltid något fel på våra bilar! Det känns som att när dom hamnar i våra händer så faller dom isär - bokstavligt talat!

För ett par månader sedan så ramlade något slags galler som sitter längst fram på bilen (och nej, det är inte grillen) bara bort. 'Plopp' sa det och så låg det på backen en dag. Vi hade inte pillat på det, eftersom vi inte ens visste om att vi hade ett litet extra galler som satt där framme. När jag senare frågade min pappa och bror, som båda är bilmekaniker (tack och lov!!!!!) hur det bara kan ramla bort så där så ryckte båda på axlarna och sa "vet inte...".

Våran förra bil hade jordens alla fel. En gång la den bara av. Ingen förstod nånting. Ingen hade en susning om vad det kunde vara för fel. Jag tror att den stod ungefär 5 månader på pappas verkstad och bara var trasig. Nu talar vi i sträck alltså.
Efter att ha bytt det mesta på den (kändes det som i alla fall) så gav vi upp och konstaterade att vi var tvugna att skaffa oss en ny bil. En kombi ville vi ha, eftersom barnvagnen var tvungen att få plats. Därtill skulle den helst vara rymlig, säker, inte ha så mkt rost, dra lite bensin, vara ganska snygg, kosta 500 kronor och vara från 2005. De två sista punkterna fick vi stryka ganska snabbt... Pappa la dock till en punkt: den skulle ha AC. Det var tydligen ord och inga visor. När man har barn och ska ut i den svenska sommaren och åka så är det ovärderligt! Jag är iofs uppvuxen med både den svenska sommaren och ingen AC, och jag har inga traumatiska upplevelser av det...

Men men, när Bilen en dag helt plötsligt dök upp (för några fler hundralappar är 5) så slog vi (=pappa) till direkt. Och så nöjda vi var med den! När vi gick till och från våran nya Bil så hade vi ett litet leende på läpparna - alltid. När någon frågade om vi hade köpt ny bil så sa vi stolt och raka i ryggen "japp!" Och när vi hade parkerat och var på väg bort från Bilen så vände vi oss om när vi trodde att ingen såg, bara för att få titta lite extra på våran nya fiiina röda Bil! Och fast den inte var från 2000-talet, bullig, gullig, snygg, hipp och med jordens alla finesser - så var vi så stolta över våran kantiga och o-bulliga 93:a.

Den känslan satt i till för ungefär ett par månader sedan. Då la den bara av. Ingen förstod nånting. Ingen hade en susning om vad det kunde vara för fel. (känns det igen?). Tack och lov så tog det inte 5 månader innan pappa kom på vad det var för fel. Katalysatorn. Och det betyder pengar. Pengar som vi inte har. Pappa fixade en nödlösning som funkar fram tills vi ska besiktiga nästa gång. Nödlösningen tog oss tillbaka till 60-talet. Med andra ord - vi är miljöbovar. Till på köpet låter den lite extra. Jag drar paraleller till Stortorget-raggare en lördagkväll, förstår ni då?

Några veckor efter att bilen funkade igen kom värmen. Den svenska sommaren hade kommit och nu skulle vi äntligen få nytta av våran älskade och ovärderliga AC! Eller? Nej, det fick vi inte. Varför inte? Vi testade att fylla på ny gas (som det tydligen är i en sån). Funkade det? Nej, det gjorde det inte. Varför inte? För att en ytte pytte pytte liten slang, som kostar 1700 kronor var trasig.

Har ni någon gång sett i verkligheten att pengar har vingar? Det har jag.

Detta innebär att nu, när det är omkring 25 grader varmt ute och ytterligare 10 grader inne i bilen, så förser våran AC oss med varmluft. Sköööönt! Lova svettas, jag svettas, Henrik svettas ännu mer. Han sitter och kör framåtlutad, ungefär som en halvblind och livrädd kärring, för att så gott det går undvika att få svettränder på ryggen. Veva ner rutorna kan ju vara skönt då, eftersom luften utanför bilen i alla fall är svalare. Men nej, det gick visst inte. Eftersom vi är miljöbovar så blir man halvt förgiftad av alla -dioxider som vår bil sprutar ut. Nervevade rutor = kraftigt vind-och korsdrag = alla -dioxider kommer in i bilen. En bekant till oss berättade att han hade en likadan bil som vi förut. Hans AC gick också sönder. Han bytte den lilla slangen för 1700. Han bytte den stora klumpen för 4000. Han bytte ytterligare nånting. Totalt la han ner omkring 7000 kronor på sin AC. Den fungerade i alla fall inte. Det känns skönt. Det ger oss hopp!

Nu för tiden är det lilla leendet borta när vi närmar oss vår bil. Den är varm. Den luktar illa. Den vill inte starta. Den hoppar och skuttar vid vanlig enkel körning, fast man inte rör nånting annat än gaspedalen och ratten. Med andra ord så är vi tillbaka i cirkeln där vi så många gånger varit förut; den faller isär. Och för mig, som gör mitt bästa för att värna om vår miljö för att den ska få finnas kvar så länge som möjligt, är det extra tungt att sätta sig bakom ratten eftersom jag är stans största miljöbov för tillfället.

Men just nu har jag inte råd med en ny katalysator eftersom jag fortfarande inte vet om jag fått jobbet. Så vad gör jag för att kompensera? Jag försöker att vara überduktig på alla andra miljövänliga sätt! Henrik är nog ganska trött på det, eftersom jag tjatar och blir jättearg när han inte följer mitt levnadssätt.

Jag vill tillbaka till häst och vagn!!! Tänk vad bra det var då! Man kanske hade två hästar, vilka drevs av vatten och gräs. Naturligt. Miljövänligt. Bra. Kostar inget. Och om den ena hästen började bli lite skruttig, så kunde man låta den andra skaffa sig en pojkvän. Vips! så ploppar en ny häst ut. Och dom växer ju skitfort, de lär sig ju lixom att gå på några timmar. Ut med den gamla och in med den nya! Skitenkelt. Billigt. Miljövänligt. Och tänk vad mysigt att ha ett par hästar stå utanför dörren! Det skulle nog pappa tycka var ganska skönt i alla fall, för då skulle han slippa att ha mig ringandes till honom en gång i veckan och fråga vad det är för fel på våran bil och vad det kostar att laga.
Hästar skulle ju till och med jag kunna sköta själv. Lätt som en plätt!

Fortfarande måndag...

Kl 22:20 - mobilen ringer. Okänt telefonnummer. Det är en som vill köpa vårat hus. Skit oxå...

Dag två och tisdag

Går upp tidigt idag ockxå.

Kl 09:30 - inget samtal

Kl 11:00 - inget samtal

Kl 12:30 - JAG ringer DOM. Måste få veta, jag står inte UT längre!! (dessutom börjar jag lukta illa eftersom jag inte har duschat på två dagar). Dom meddelar att de fortfarande inte har kunnat bestämma sig, men att dom återkommer så fort dom bara kan. *pust* Jag som i min vilda fantasi trodde att dom hade glömt bort att ringa till mig eftersom de valde att gå vidare med någon annan....

Så nu har jag ÄNNU mer väntan att se fram emot! *mums* Om jag hade varit rik så hade jag åkt iväg och shoppat kläder nu, för att få tankarna på annat. Men dom dagarna är förbi! (eller vänta nu...dom har ju aldrig funnits... Shit, sen jag flyttade hemifrån har jag alltid varit fattig....*suck*) Jaja. Men jag kanske ska ta och åka iväg och fönstershoppa lite i alla fall? Och titta på när andra köper nya kläder. JA, det gör jag!